gaijasblog

Jag börjar med tävlingen som vi var med på i söndags. den var minsann allt lite lustig! Alla de hundar, som jag känner så pass väl att jag kan säga ngt om, som alltid brukar gå rätt bra på tävlingar hamnade på nedre delen av resultatlistan.  Och de hundar som kämpat och kämpat  men som sällan får så bra poäng hamnade överst. Jag tyckte det var skitkul att Sanna och Dino kom så bra till! =O). Vad duktiga dom är! Jag vet nog hur dom har kämpat och kämpat... Och nu fick dom sitt förstapris! GRATTIS!

För oss gick det sämre. Vi hamnade på näst sista plats. Gaija hade ialla fall skitkul och tyckte snön var god att äta.

Jag vet precis vad anledningen till att det gick så dåligt för oss är. Det är mitt fel.
Jag har itne hunnit träna ordentligt med henne. OCh det beror bland annat på att jag har varit med emelie på sjukhus för hennes tonciller, varit själv sjuk med all värk och massor med mediciner samt att vi har en rätt stor omställning i familjen just nu. Alla känslor har varit upp och ner för oss.Jag har helt enkelt haft svårt för att göra ngt vettigt överhuvudtaget. Och så har det varit mycket stress.  Dagen till ära på tävlingsdagen så var jag dessutom fullproppad med medicin. Jag var rätt impad av mig själv som fixade tävlingen med två alvedon, en Tramadol och treo i kroppen. För vad sägs om den cocktailen?  Man blir ju bara av tramadolen lite lullig i huvudet... *suckar* Min kropp säger just nu att ta det lungt. emn det går inte. Och strax ska ni få förklaringen. Det känns som om jag har blivit överkörd av en ångvält.

Vet ni vart Övertorneå ligger? de som bor i piteå kanske vet att det är dryga 21 mil dit. Rätt långt om man har sin äkta hälft där...
Japp ni läste rätt. Min man bor där nu. Det känns svårt. Jag hade hellre haft honom hos mig och jag vet att han vill vara hos mig. Men se det går inte!

Arbetsförmedligen tycker att min man ska gå en utbildning i Övertorneå. Han ska nämligen bli automationstekniker! Inte för att det säkert ger jobb utan för att han bara ska det.
Jag vet att AF måste rätta sig efter vad regeringen hittar på. Och hitta på det kan dom! Så min knäpp på nosen är inte AF utan regeringen.

Det är alltså bestämt att min man ska bo i Övertorneå och gå en utbildning han absolut inte är intresserad av och som inte garanterar ngt jobb...

Jag ska bo här i Piteå ensam med mina tre barn, två hundar och en katt. Jag ska själv sköta om huset, bilen gå på alla föräldramöten, utvecklignssamtal, ta hand om sjuka barn, ha all kontakt med handikappomsorgen, särskolan, sköta allt det ekonomiska, städning, tvätt, snöskottning, handling, skjutsa och hämta barn, läxor osv...
Jag förväntas klara av det själv även om jag inte kan köra bil på grund av all värk och mediciner jag äter. Just nu så är jag nerkörd av allt som har varit runtomkring det här. Det känns verkligen i kroppen och knoppen.

Efter att ha levt tillsammans med min man i dryga 20 år så får jag inte det.

Någon annan har bestämt det.
Någon annan har beslutat att jag ska leva utan min man utan att ha frågat MIG om det först?
Någon annan har bestämt att min man MÅSTE gå en utbildning han INTE är intresserad av!
Någon annan har bestämt att han ska bo så långt borta från mig utan att kunna hjälpa mig när jag behöver det. Någon annan har bestämt att min man och jag får inte leva tillsammans i exakt 54 veckor...
Någon annan har bestämt att när jag är riktigt, riktigt dålig inte kommer att kunna klara av allt det som det förväntas att en förälder ska klara av...

Jag ahr inga rättigheter. Jag får ingen hjälp förutom från hemtjänsten. Men vi har inte råd med den även om vi får göra 50% avdrag. det hjälper inte för vår ekonomi är ändå så dålig att vi går nästan back varje månad. vissa månader går vi back också...

Alla dessa tankar gör att jag leds till funderingar hur det går för andra som är i ungefär samma situation som mig? Eller de som har det ännu svårare? Hur gör dom? Hur klarar dom sig?

ok. det är bara ett år. emn det gör så ONT i mig att inte få leva med min man. Jag har inte valt det utan någon annan har bestämt det över mitt huvud. Var finns mina rättigheter som människa?

Jag tröstar mig med att jag har vänner som kan ställa upp. Men dom kan knappast ställa upp på mig som min man gör. Jag kan inte förvänta mig att de ska skjutsa mina barn när inte jag kan det osv... Jag kan inte bruka deras hjälpsamhet hur som helst. Dom har ju också sina egna liv med arbeten, familj osv...

Mina barn har fått ett arbetsschema. Dom måste hjälpa till ännu mer. Men dom har ju skola, läxor och annat som dom måste göra. Dom är ju barn och måste också få vara det. Jag kan ju inte heller ha dom att skjutsa mig när jag måste ta mig med bilen någonstans.
Idag har min mamma som är 74 år fått sljutsa mig på affären. Hon behöver hjälp av rullator för att kunna ta sig fram obehindrat på stadens gator. Fatta va?
Jag är 38 år och min mamma måste hjälpa mig. Just nu känns det väldigt förnedrade för mig. Det är tungt att vara beroende av sin man. Men ännu tyngre av att vara beroende av sin mamma vid min ålder.

Min man får faktiskt komma hem någon gång då och då. Han får reseersättning för en gång i månaden. Vi har itne räd med att han reser hem utöver det. Även om han får lite extra pengar för att bo borta så räcker inte pengarna. För det blir en fördyrning när man bor på två ställen. Det blir ändå dubbla matkonton osv.

Jag vill ha min man tillbaka. Jag är gift med honom och älskar honom oerhört mycket. Någon har tagit honom och jag tror att någon heter Regeringen.

Hur länge ska man orka slåss mot väderkvarnar? Hur länge ska man orka vara människa?

Visst. det finns dom som har det ännu svårare än mig. men det här är min verklighet och jag har så väldigt mycket svårt bakom mig. Ska det aldrig ta slut? Ska man aldrig få lite lugn och ro i sitt liv? Eller är det när man dör man ska få det? Först då?

Jaja.. Jag får kämpa på ett tag till... Få se hur det går. Jag tar en dag i taget. ett steg i taget...

Tur jag har mina hundar som kan ge mig lite utrymme och låta mig få en stund för mig själv ute i skogen. Lite frisk luft och motion dör jag inte av. Tack o lov. Och det ästa av allt. regeringen kan inte ta av mig mina hundar som dom gjort med min man... Inte ännu ialla fall. Dom får jag ialla fall behålla!


SCHLUT KLAGAT!

Här kommer det några bilder från Övertorneå.


Övertorneås kyrka. Jättevacker!





Lite bilder från tefans studentlya. Han bor i Avasaxa. Alltså i Finland men studerar i Sverige... 
Dörren till höger är dörren som leder ut till korridoren. Sen har han en garderob, kyl/frys och micro... Dörren till vänster är hans toa med dusch.



Bänken bakom toadörren är hans skafferi.





Sängen och fönstret. Han ahr en fin utsikt mot Torneälv. Om man nu kan ta bort alla bilar som står framför fönstret. ;O)




Nyrenoverad toa. Ialla fall kaklet är nytt. Inga lister i taket och inga hängare för handduken. men ren kan min man ialla fall hålla sig och skita kan han också göra. Man ska inte klaga! ;O)




Rummet han hyr luktar gammal frityrolja och gammalt matos. Han bor under en pub. Men han bor billigt. 1600 i månaden för ett sådant här rum. Fast inte vet jag... Jag hade inte velat bo så där. Jag skulle vilja bo hemma. ;O)