gaijasblog

Da´gens middag blev lasange. Jag totalmisslyckades med köttfärssåsen här om dagen. Den blev jättehet! Ingen i familjen klarade av att äta den, Så jag kom på att jag kan göra lasange av den ch spä på nera köttärs som är okryddad, Sagt och gjort så ordnade jag det till middag i dag. Det blev en stoooor form med lasange! Härligt! Problemet var bara att jag är nere i ett skov just nu.Jag har fått ännu mera ont än vanligt och nu går jag på tramadol igen. BLÄ! Så när jag började göra i ordning maten så tog jag mig en tablett. Och givetvis så fick jag biverkningar. <jag blev lullig i huvudet. Så när jag skulle sätta in denna enorma lasange i ugnen så fick jag för mig att man kan faktiskt ta ut gallret som alltid är i vägen! Sagt och gjort så tog jag ett stadigt tag i gallret som var inne i ugnen. Med bara handen! Gallret var ju bara si så där 225 grader varmt... Jippi!!!! tummen, pekfingret, långfingret och ringfingret har numera några rejäla blåsor, Jag stod i säkert fem tio min med handen under rinnande kallvatten. Sen hade jag den stora turen att ha hemma brännskade jel med kompress. Huvva vad skönt det är.... Hahaha! Eller... Tur ialla fall att det var vänster tass... Jag menar hand. och att jag redan är lite hög på smärtstillande mediciner. Jag har ett nytt ordspråk. När jag har otur så har jag tur. ;O) Så nu går det jäääättesakta att skriva i bloggen... Men tydligen stavar jag betydligt bättre nu när det går sakta. Ikväll ska jag iväg och träna med Gaija. Vi far bara till en skola och tränar... Jag har helt förträngt att vi ska tävla i helgen...  Vi har haft fullt upp med barn, valpvaccineringar och med att hitta folk som kan hjälpa till på tävlingen nu på lördag. men nu äntligen så har vi fått tag på det vi behöver! Tack snälla Ullis, Lennart och Carina! Ni får en stjärna i himmlen av oss! =O) Nu kan jag koncentrera mig lite på tävlingen också och inte bara jaga runt efter funktionärer. I morgon ska vi med hjälp av Jessica lägga ut rapportsträckan för apellen. Då får vi lära oss ngt nytt också. =O) Ont... Och opraktiskt. Men efter tre timmar så har gelen som ska kyla brännblåsorna gjort sitt. Sen sätter jag på plåster för skavsår (Compeed) och då kan jag bli lite mer relaxerad. ;O) Jag missade att jag hade bränt ringfingret. Så jag har bara skavsårsplåster på det fingret. Få se sen vilken skillnad det blir med dom andra fingrarna. Nu känns det lite bättre. Nu har jag lagt compeed skavsårsplåster på brännblåsorna. som blev rätt stora trotts att ajg kylde dom noga. =O( Jag tror min man ska få göra middagarna i fortsättningen. det funkar ju inte för mig. Ialla fall blev jag betydligt rörligare. Halloweenfingrar!

Ja idag har vi varit och tränat på bruks. Jag har kört med den allra största störning man kan ha. ZINA! Hon är en helt otorligt stor magnet för Gaija. Har aldrig sett ngt liknande. *suckar* OCh för Zina var det bra att se oss arbeta men att få vara med husse och ha en skön varm filt att ligga på. Marken börjar ju vara lite kall nu.

Stefan fick agera tävlingsledare. Ngt han aldrig testat förut. Så det var lite spännande för honom tror jag. *skrattar* Jag fick hjälpa han rejält mycket med momenten. Men han kan dom rätt bra nu tror jag.
Först började jag med att värma upp Gaija med lite positioner och en inkallning. Inkallningen gick kanon! Varför går det alltid så bra när ingen ser?

Sen började vi:

Platssittning: Gaija fick sitta drygt två minuter. Hon hade nog kunnat sitta ännu längre. Inga problem alls!

Platsliggning: Här såg jag hur störande Zena var för Gaija. Zena blev lite mammig när jag bara gick förbi henne och gömde mig bakom planket. Hon skreeeek och hade sig! Precis som mammasjuka valpar gör. Gaija låg stilla hela tiden men vred sig mot Zena. Inte bra alls. Måste gör aen ny platsliggning som funkar bra innan tävlingen.

Fritt följ: Stefan tyckte ajg behövde motion. Så det blev mycket raktsträckor. faktikst ngt jag itne tränat mycket på och där såg jag hur hon kunde flyta ut och börja svammla. Hon fick sig en "åthutning" och då skärpte hon sig så mycket att pipet försvann. men hon gick som en ängel! Bra!

Sättande under gång: Perfekt! snabbt och fint!

Inkallning med ställande och läggande: Nu blev det ju ännu bättre! Va? vad har hänt+ hon hade inte den snabbaste farten och det gör att hon stannar mycket snabbare. det ser betydligt snyggare ut än dom vilda tjurrusningarna hon gjort tidigare. Kanske det är en rest sen tävlingen i Luleå? För då förvirrade jag henne med ett underligt "liggstå" kommando på ställandet. Hon började lägga sig men ställde dig precis när hon hörde stå... Kanske det är bra att förvirra sin hund ibland?

Rutan: Idag hade jag varit noga med att hon inte fått se ngn ställa ut rutan. Och faktiskt när vi kom till bruks så låg det en ruta så fint nere vid plan. så den lånade vi! Det gick kanon! Hon var något för långt bak men när hon la sig så var hon helt klart inne i rutan. tryggt och fint låg hon där. Det blev ett superfint moment!

Hopp med apportering: SUPER! Inga funderingar alls där!

Apportering med metallföremål. Inga funderingar heller... Fast jag VILL ha galopp tillbaka. men hon tar apporten väldigt fint och svammlar inte.

Vittringsapporteringen: Nästan super. Hon tog upp ett föremål och tuggade på det rätta föremålet. Så vi gjorde om momentet och då satt det klockrent!

Fjärrdirigering: Jag måste träna mera! Och vara snabb med att ge belöning! Fast idag så höll hon kontakten med mig trotts störning av Zena och en annan hund på planen bredvid. Super! Ska fara till stan och träna också... Däremot så måste jag numera säga stannastå och backaligg. Annars så drar hon frammåt. Så just fjärren måste vi nog jobba mest på. Sen vittringsapporteringen och rutan. Samt fria följet. Jag kan ju inte huta åt henne när vi tävlar. Det ser illa ut!

Summan av låtsastävlingen var väldigt posetiv. Sist vi tränade var vi inte vänner alls. Hon sprang ifrån mig för hon kände att jag blev på dåligt humör när hon envisades hela tiden med att kika på Zena. Hon måste bara hålla koll på henne! Jäkla hund...

Nu får man väl hålla tummarna att hon inte lyckas börja löpa just lagomt till tävlingen. Fast det skulle inte förvbåna mig.. Hon skulle ju ha löpt nu i oktober...

Ja! Rubriken är sann!

I går så kom en granne över och undrade om Gaija kunde spåra. Givetvis! Så vi for ut till Pitholmsskogen och där träffade vi en tjej. En mycket ledsen och bedrövad tjej. Hennes Kinesiska nakenhund hade sprungit bort dagen före vid tovltiden på dagen... Nu var klockan halv elva. Nästan ett dygn har denna lilla hund med tunn päls och liten kropp varit försvunnen. Under natten hade det varit minusgrader och när vi kom till mötesplatsen så började snöa också. Dåliga odd måste jag tyvärr säga...

tjejn hade under eftermiddagen i går spårat med en kompis hund och jag tog upp spåret. Gaija spårade på väldigt bra. Alltså ett så gammalt spår har vi aldrig provat på... Hon spårade som den gudinna hon är!

Terrängen vi spårade i växlade från skog till äng till myr och tät sly. Det var också blött överallt och isigt. Inte någon höjdarterräng alltså. Väldigt tungått. För en liten lätt hund har det nog inte varit speciellt svårt att springa då gräset och isen höll för henne. men inte för oss.

Till slut så kom vi till en bäck och då gick "kines tjejen" tillbaka för att möta upp fler hudnar. Jag var inte speciellt glad. AJg ahde velat ha ehnne med hela vägen ifall vi skulle hitta hunden. Hudnen hade blivit skrämd av en dobberman och skulle förmodligen behöva få träffa sin matte istället för en främmling med en svartaktig hund. Men hon ville inte lyssna.

Efterdet sket sig allt. Gaija fortsatte spåra och vi klev över bäcken och hon tog upp spåret på en gång. Jag har ju låtit henne spåra vid och över bäckar förut så hon gick på ren rutin. Plötsligt mitt där Gaija spårade så kom det ett par med två reisen. Mitt där vi spårade! BIG misstake!
Gaija tappade spåret då dom stod precis där hon gick. Paret hävdade att deras hudnar skulle gå i solfjäderform och leta upp spåret. Alltså vi hade ju spåret. Men dom ville inte lyssna. tyvärr. Jag tycker det är hemskt synd att man inte kan lyssna och att man måste vara så snabb på att få sin egen hund ut i sopåret. JAg försökte förklara att vi kunde byta av varandra. Att min hund som redan hade rätt spår i nosen fick fortsätta och när hon började bli trött så kunde nästa hund ta över spåret. Att dom skulle följa med bakom. Men näää... Det ville dom inte lyssna på utan dom började prata om uppletande? Jag fattade faktiskt inte vad dom pratade om!

Så dom fiortsatte gå före mig efter spåret som gaija hade fått upp. Jag förskte få Gaija att hitta spåret men det var kört tydligen. Ialla fall en bit. Plötsligt far hennes nos ner och vi är på G igen! Spåret går längst vägen ner miot Timviken och där finns det sommarstugor. min tanke var att kinesen hade sprungit efter vägen och trott att det var vägen hem?
Och mysket riktigt. En jägare hade sett ngt vitt. en hare? En hund? Nere vid stugorna. Han va där nere när vi kom dit. Då blev det Kaos! Gaija hade spårat hela vägen ner till stugan. Men där var det nu fullt av folk. En boxer, stövaren med jägaren och två Risesen som sprang omkring på sommarstugetomten.

Hade jag varit en liten rädd Kines så hade synen av alla hundar varit skrämmande!

Alla spred ut sim i skogen och började ropa också... Ropa och vissla... Helt lönlöst. Jag insåg att om jag skulle få upp ett bra spår så skulle vi inte vara mitt inne i virrvarret av hundar och människor som letade. Så jag gick ut genom virrvarret i skogen och sen gjorde ajg en vinkel rakt ner mot havet. Jägaren ahde nämligen sett hunden springa längst med stranden och in i skogen. Plötsligt så får Gaija upp ett spår! Ingen hade gått där utan alla hade hållit sig i närheten av stugorna. Så ajg lät Gaija ta upp spåret. Hon hade samma intensitet som vid dom andra två gångerna hon spårade.
Vi följde en obefintlig stig och fortsatte längst havet fast ca 30 innåt i skogen. Blött och eländigt. Efter ca tre kilometer så kom vi till en myr. Där satte sig Gaija och drack. Sen tittade hon på mig och jag beslutade att avsluta spåret. Jag markerade platsen och gick tillbaka.
Väl framme igen vid sommarstugorna var det tyst. Alla hade gått tillbaka. Ca två kilometer. Jag gick tyst förbi stugorna och tänkte att om hon låg och tryckte under ngn av stugorna så kanske vi inte var så skrämmande. Men ajg tänkte också att hudnen var itne där... Vi hade följt ett spår...

Väl framme vid mötesplatsen så var bara "Kines tjejen" och hennes kompis kvar. Jag pratade en stund med dom medans Stefan fick springa in i skogen. Min tanke var att Gaija som jobbat så hårt skulle få äntligen hitta ngt. JAg tyckte att "Kinestjejen" skule försöka få tag på sommarstugeägarna spå att dom kunde låsa upp bommarna och kunna köra ner till stugan. Om Kineshunden hörde bilen kanske hon skulle komma fram....?

Dom skulle göra så...

Jag lät Gaija spåra upp Stefan och det var en mycket nöjd gaija somkom tillbaka med en liiiten pinne i munnen! Härligt!

Sen for vi trötta, kalla och blöt hem.

Mina tankar kring denna hudn som sprungit bort i en kall, blöt, snårig och mörk skog är att den med stor sannolikhet inte finns mer i livet. Det gör ont att tänka så. men sunda förnuftet säger att bara chocken att tappa bort sig, Kylan och blötan gör att hunden inte klarar sig länge. Sen finns det gott om räv i området. Det finns även björn.

Nu i skrivande stund ska jag bege mig dit igen med gaija. Men spårar gör vi inte... Jag ska höra med dom om hudnen är hittad. Är den inte det så ska jag be dom ta kontakt med tidning och radio. kanske någon har sett ngt? För hur det än är... Man vill nog hitta sin lilla vän. Levande eller död. Det spelar ingen roll, bara man vet vad som hänt.

Gaija då? Ja hon spårade drygt fem kilometer. Spår som blev avbrutna, spår som var dygns gammla och färska spår. Men förmodilgen så hade hon samma spår hela tiden. Hon hade samma intensitet varje gång hon tog upp spåret. Hon hade lika gärna kunan göra som dom andra hundarna. Spåra upp varandra. Men det gjorde hon inte! Hon letade det spår hon först hade följt. Varje gång! Vilken tjej jag har!

man kan nog skryta över sina hudnar hur duktiga dom är på viltspår och dyligt. Men jag vet att jag ahr en spårsäker hund och jag känner henne så pass väl att hon följer det spår hon börjat med. OCh jag vet också numera att hon har ett speciellt sätt varje gång hon hittar rätt spår.

Min duktiga tjej!