gaijasblog

Idag hade vi spårdag med appellkursen! Himmlans skoj!

Jag hade planerat att gå ut tre spår. Två appelspår på 300 meter med två apporter och en slutapport och sen ett apportspår som var ca 50 meter långt.

Anledningen till det var att jag ville se vad som hände före och efter. Alltså förstå ville jag låta Gaija gå ett appellspår, se hur hon tog apporterna och hur hon jobbade. Hur noga hon var i spåret.
Sen ville jag gå ett apportspår med många apporter. Där ville jag att hon skulle upptäcka att hon behövde vara noggrann med apporterna. Spåra kan hon men apporterna är inte så viktiga för henne. Så jag ville att hon skulle lägga vikt på apporterna.
Och sist ville jag att hon skulle gå ett appellspår igen och se om ngt förändrats.

Så här blev det:

Spår 1. Vi gick ut spåret, Gaija hade bra fart men hon har faktiskt dragit ner på farten lite. Skönt. Jag hinner med själv. Jag vill ju inte släpas efter som en trasa...
Detta spåret hade jag lagt på delvis avverkad mark (inte kalhygge) och delvis i gammal skog nära en tjärn. Mycket mossa och lite blött var det. gaija hittade alla tre apporterna men slutapporten var jag tvungen att vänta in så att hon kunde hitta den själv. Hon vindade in den rätt snabbt.

Spår 2. Apportspåret. Här upplevde Gaija att apporterna fanns men var lite svåra att hitta. Det krävdes mer noggrannhet. Hon drog av rejält på temopt. Sen så hände ngt. Vi hade korsat en träningskompis spår. Jag visste inte att hon hade lagt sitt spår där. Troligtvis hade jag lagt mitt spår före henne. så gaija drog iväg efter hennes spår. emn jag kunde tydligt se att hon blev osäker. Så jag tog in henne igen och vi gick tillbaka. Och DÅ hittade hon mitt spår! Ha! Jättebra! För samma sak hände ju när vi var med Marianne och spårade. Jag tror att det var bra för hennes självförtroende att få lösa problemet.
Hur hon ser ut när hon tar fel spår är att hon går med högre nos och vindar mer. Hon sackar också på farten. Jag tror det var nyttigt för ossbåda att vi gick in i träningskompisens spår. Nu vet vi. både jag och Gaija! Tur bara var ju att träningskompisens spår hade redan gåtts.
eftersom att jag fick slut på spåroinnar så la jag i slutet bara vanliga pinnar som jag hade hållt i redan i början på spåret.
Gaija blev rätt överaskad när det inte var dom vnaliga spårpinnanrna. Ännu en nyttig erfarenhet!

Spår 3. Den andra appellspåret hade jag lagt i en lite blötare mark. Här fanns det också en sån där växt som luktar starkt när man går igen den. Det fanns en bäck där också som Gaija löste galant. det märks att jag lagt sånna spår föut. Hon fixade problemet på nolltid. När hon kom fram till bäcken så vindade hon mot andra sidan och sen tog hon spåret igen.
Det jag märkte detta spår var att hon var mycket mer noggrann med apporterna. Hon plockade upp dom och väntade in mig. Så bra! Sen så var hon betydligt mer noggrann med själva spåret. Alla vinklar följdes slaviskt och hon hade inte en enda tapp! Nu hade hon väl blivit lite mera trött men det hade jag tagit i beräkning occkså.
Det lite roliga var att när jag gick ut spåret så såg jag färska älgspår. Och nrä ajg tittade upp så hade jag nästan gått på älgen! Det var högst fem meter mellan oss. Tydligen hade jag skrämt älgen med min närvaro så den rusade iväg. Jag blev lite orolig att ngn av träningskompisarna skulle bli ihjälsprungen av den. Men det blev inten...
Däremot hade ajg lyckats få älgspåret att bli korsad två gånger. Men det brydde sig inte Giaja om alls. Så jag skulle tro att hon hade i färskt minne apportspåret och fortsatte att slaviskt följa mitt spår. Nyttigt, nyttigt!
Alla apporterna hittades och jag kände mig jättenöjd!

Det är så ROLIGT med en spårglad hund! Och ännu roligare då hon förstår att apporterna faktiskt kan vara roliga.
Jag och Gaija fick ju lära oss att sprätta iväg apportenra i höstas när vi hade en kennelträff och spårdag. Nu i dag berättade Anki om samma sak. Så nu fick jag liksom en uppfräschning av minnet. Sprättaövning kallar Anki det. =O) Jättebra namn! Och en rolig lek. Dessutom hinner jag hämta andan med leken. Så det gagnar oss båda!

Jag blev väldigt glad över att upptäcka att min lilla listiga plan funkat. Så nu ska jag lägga spår ngn gång i veckan och se om det håller i sig. Det är viktigt att Gaija är noga med apporterna. Utan apporter går det ju inte så bra på tävlingarna...

Lite bilder har jag hunnit ta också. Här kommer dom.



Anki och en av henns hundar visar hur ett personsök går till. Här har hunden hittat ngn ute i skogen! Det går flattesnabbt!




Ut och hämta figgen!




Figgen upphittad och alla är nöjda och lyckliga! =O)




Linda och Karga Landests Cuta är på G. Nu ska det spåras!




Imsevimsespår!




Det går lite hit och dit... Hon påminner mycket om Gaija hur hon spårade i början. Jag gav rådet att ha kortare lina och då blev det så här....




Cuta blir lite prillig om hon får slå för stora slag när hon spårar. hon glömmer lite bort vad det är hon ska göra och nosen kommer upp. Här ser man att hon koncentrerar sig betydligt bättre!





Ankis "sprättaövning". Kolla in koncentrationen.





Åhhhh! Snart ska det sprättas!





Sprättiväg! Nu går det undan! Kameran hann inte med! =O)


I morgon ska vi ha kurs igen. Då blir det lydnad. Kul!