gaijasblog

Jag hittade bilder som jag trott har varit försvunna då datorn dog flr ett antal gånger sedan. Men se! På MSN hittade ajg dom! För mig är dom ovärderliga. Fina minnen och ett otroligt häftigt väder med dimma, sol och snöfall! Här kommer dom. En favorit i repris!




Lona.... Min vackra härligt knasiga Lona! Guuuud vad jag saknar henne! Hon hade det rätt tufft med en dålig mentalitet. Men hon hade ett hjärta av guld! Hon var vacker också. Fast hon var vit. Helt fel färg på schäfer.




Hon var ett med vattnet. Vatten var hennes element. Det är där jag kommer att strö hennes aska en dag. När tiden är inne så blir det så. Men ännu så finns askan kvar hos mig.




Haha! Gaija fyra månader! Kolla in snoken och öronen! Ser du nu Sosso! Hon hade lika dana öron som Bonzo i samma ålder. Jag tror absolut att han får ståöron!
Kolla in tårna. Fyra tår på varje tass!



Kolla in Lonas tass i vattnet. Och kolla in hennes leende. Hon log alltid när hon lekte i vattnet. Hon försöker fånga vågorna med tassen. Jättesvårt! Gaija bara springer och springer.



Men... det här ser ju helt perverst ut!




Dom gör en grävelse! Dom hjälptes alltid åt tillsammans. Grävde gångar ner till vattnet för att sedan titta på när vattnet fyllde gångarna. Spännande!



En halkig sten. En platt och halkig sten är det juh!




Ni som har och har haft valpar. Känner ni igen stuket? Den där galna springblicken? Oftast ser man den på kvällen när valparna börjar bli trötta. Hos Gaija såg man den blicken väldigt ofta bara...




Inte undra på att Gaija är duktig på att spåra? Hon spårar på sand när hon är fyra månader!





Och spårslutet innehöll en trasig barntröja! Föremålsintresset fanns där då också... Kom och ta den då mamma tycks hon säga.





Mitt älskade gläntan!




Jag frossar i färgerna.





Det känns lite ödsligt. Men det är sååå vackert! Vad jag längtar till sommaren!




Stranden under vattnet... Tänk att få gå med bara fossingar. Utan att frysa fötterna av sig.



Ibland måste man ju bara vila sig lite...




Den där nyfikna nosen. Fortfarande så får jag sådana bilder av Gaija.




Gaijas tassavtryck.




Lonas tassavtryck. Och med den här bilden slutar jag. Lona har faktiskt klämmnat ett stort tassavtryck hos mig. Jag saknar henne så hemskt ibland att det fysiskt gör ont! Hon gav mig och min familj och mina vänner så oerhört mycket utan att kräva ngt tillbaka. När hon mådde som bäst (kring ett, två års ålder) så var hon superhärlig! Förutom då hon var rädd. Men hon var för det mesta en rätt kavat tjej som hängde på det mesta. Och fast hon var rädd för mycket så var hon aldrig rädd för att åka båt. Hon kunde rammla från relingen eller från fören utan att det bekom henne. Hon simmade i land och var nöjd över att hon hade fått bada.

Sov i ro lilla vän. Du finns för alltid i mitt hjärta. tack för att du gav mig ditt hjärta. Jag vårdar det ömt ännu och för alltid. Min glada lilla månstråle!