Jag blev så less....
Ingen av barnen gjorde det jag bad dom om heller. Så till slut blev ajg vansinnig och galen och om någon såg mig så hade dom låst in mig. tror jag skrämde barnen lite.
Sen efter det att jag lugnat ner mig (till grannarnas lycka) så satte jag mig och skrev till Piteå tidningen, NSD och Norrbottens kuriren.
Jag skrev ett insändarinlägg om hur jävla jobbigt jag ahr det ibland. Och hur mitt liv ser ut. Hur borglömd jag känner mig av bland annat Herr Littorin. Ja han kommer snart att få ett brev han med. Ikväll när barnenlagt sig så kommer jag att skriva.
Ja en massa skrev ajg. det blev ialla fall en och en halv A4 sida. Så OM ngn av insändarna kommer in så kommer det kanske att kortas av.
En av sakerna jag skrev om var att jag kan ju inte vara ensam? Ngn fler än mig måste ju också ha kommit i kläm? Så nu ska jag ut på mission! Jag ska leta reda på folk som också får ett extra tungt lass att dra och som inte har någon chans att påverka sin situation på grund av att bland annat HErr Littorin kommer på en massa saker och som inte kan komma på att det måste finnas undantag också. Undantag bekräftar ju regeln som det heter... Men i maktens korridorer finns det tydligen inget sådant.Allt ska varq så stelbent som möjligt. För skulle det finnas undantag så måste man ju också ha gränser och det åär ju såååå svårt! Himmla svårt att sätta gränser för hur människor ska ha det! eller gränser sätter dom ju men eftersom att det inte finns undantag så finns det ju inga gränser i undantagen som behöver sättas.
Hängde ni med?
Så här tänker jag: Om någon blir skickad att göra en utbildning på annan ort. Denna människa är gift/sambo med en person som har ett handikapp. Då förväntas det att den handikappade ska kunna sköta ALLT i hemmt precis som om make/makan/sambo vore närvarande. För det har väl aaaaaldrig slagit dom att den som ska skickas iväg faktiskt har ett extra tungt ansvar hemma? Den som har ett handikapp måste ju ha hjälp och har man då turen att vara gift/sammanboende med ngn så får denna ställa upp på det!
Når då denna stackars make/makan/sambon skickas iväg så lämnas den där stackars handikappade människan kvar hemma.
Nu är vi alltså inne på undantaget som ska bekräfta regeln.
Om det finns nu någon som lever i ett sådant här förhållande. då måste det finnas ett undantag. Undantaget ska kunna se ut på olika sätt och det är där gränserna går. Vart sätter man gränserna? Hur handikappad ska man vara för att kunna bli undantagen?
Det finns nog säkert många sätt att sätta gränserna. Ett mycket enkelt sätt är ju att titta på hur handikappad människan som ska stanna kvar hemma är. Och hur många barn det finns och hur livssituationen ser ut.
Det finns ett enkelt sätt att göra. Hur många % förtidspensionerad har den handikappade? Helt, delvis? Ju mer % ju mer måste ju rimmligtvis den handikappade få hjälp i hemmet med.
Hur många barn finns det i hushållet+ Ju fler desto mera jobb va? Ju yngre desto mera jobb?
Hur ser livssituationen ut? Hur mycket klarar sig den handikappade sig själv+ Kan den handikappade köra bil? Finns det mediciner inblandade?
Var och när och hur ofta behöver den handikappade hjälp?
Hur ser ekonomin ut?
Det finns ju ingen familj som ser lika ut. Men det går faktiskt att sätta gränser. Det gör tex försäkringskassan varje dag. Socialen gör det också varje dag. Dom har normer som styr hur det ska se ut. Det är inte speicellt invecklat heller. Jag vet för vi har varit i alla möjliga instanser och vi har fått en redig inblick i hur det ser ut.
För min familj och för mig så är behovet att pappan till barnen kommer hem varje helg. Just nu så får min man en fri heresa en gång i månaden. Det blir i runda tal ca 500 kr/resa som min man får betala för. Så skulle han komma hem varje helg så skulle det gå på 1500 kr i bara resor. För 1500 kr så får jag förhoppningsvis tre par vinterskor. Eller tre vinterjackor. Eller så kan vi laga bilen för dessa pengar. Vår kylare börjar bli skruttig och när som helst så kommer kylaren att sluta fungera. Vi har ett rätt stort läckage!
Så om nu min man stannar kvar på sin utbildningsort så måste han stanna kvar i tre månader innan vi kan betala kylaren. Ja han kan ju komma hem tre ggr på tre ånader! Wow... liksom...
Vi har nu försökt på olika ställen att få ett åtminstone litet bidrag till hemresor. Men överallt så stöter vi på oöverstigliga hinder. Barnombudsman (för vår dotter med särskilda behov behöver få träffa sin pappa varje helg), Jämo, Herr Littorin, osv... Facket stöttar oss men dom kan nog itne göra så mycket.
Så mitt sista hopp nu är att skriva ett brev. ett PERSONLIGT brev till denna människa och vädja om hans hjälp. Situationen här hemma börjar faktiskt vara rätt kaotisk och jag börjar inte ha mycket krafter kvar. Det räcker med att min fot gick sönder i trappen. Jag föll i den på grund av att jag var stressad. Jag hade brättom till affären och försökte få med mig soporna samtidigt för att spara tid.
För mig är en vanlig dag fylld av en massa måsten: precis som alla andra. Min dag består att tunga måsten. Städning, snöskottning till vintern, tvätt, matlagning, att handla (bära varorna är alltså ingen hit kan jag tala om och det är inte alltid barnen kan närvara vid inköp), skjutsar till och från aktiviter osv... Listan är oändlig! Jag räknar ut att jag håller på här hemma (med sådant som kanske tar en timma för en frisk människa) i timmar. Att dammsuga tar för mig i runda tal en och en halv till två timmar. vi bor på 120 kvm. JAg tar en sådan tid på mig för att ajg får så ont att jag måste stanna och vila några minuter hela tiden. Skulle jag göra allt i ett sträck så skulle det ta kortare tid. Men då skulle jag inte klara av att laga mat eller skjutsa barnen eller vad det nu är jag måste göra efter städningen.
Sen kör jag faktiskt omkring här i stan som en potentiell fara. Både för mig, mina barn och medtrafikanter. Jag äter ju morfinliknande preparat och man ska inte köra med dom i kroppen. Man blir ju som sagt var lite dum i knoppen. ;O/
Hade min man varit hemma så hade jag haft honom som chaffis. Dessutom hade jag haft mindre ont och jag skulle ha ätit mindre medicin.
Det är faktiskt så. Jag äter betydligt mer medicin nu än när min man var hemma. Medicin som sakta bryter ner kroppen... Hur kul känns det?
Nu är det lågkonjungtur! Hurra! eller inte... Det betyder att arbetslösheten ökar. Jaha? Och dom små, minimala förhoppningarna att min man ska kunna få jobb efter utbildningen har reducerats till obefintliga. OCh just det oroar mig mycket. Detls så skulle vi verkligen behöva en bättre inkomst. Jag har liksom svårt att ordna det. detta innebär också att eftersom att min man är kvar i aktivitetsgarantin så kan han skickas efter fördiggjord utbildning till annan ort igen. Och det betyder ännu ett skilsmässoär för oss.
Undrar hur många människor det finns här i sverige så lever så här? Tvångsmässigt skiljas från sin livspartner. Får det verkligen gå till så här? Får man verkligen med tvång skilja åt männisor som lever, bor och älskar varandra?
Usch vad tråkig läsning...
Men just nu är det jobbigt. JAg slits hit och dit. Barnen mår uppenbarligen inte bra och inte min man heller som vet hur vi har det men som inte kan göra ngt. Jag hoppas att alla som läst min blogg, som har en liknande livssituation just nu och som också känner sig totalt maktlösa... Hör av er till mig! Ju fler vi är desto mer kan vi göra. Vi måste visa att vi kan och har makten att få styra över våra egna liv. Inte bara sitta och ta emot som små offer i våra folkhem.
Hör av er på min mail: [email protected]
För det kan väl inte vara så illa att jag är den enda som har det så här? Eller?
Om några timmar så kommer Herr Littorin att få et mail. Kanske det är fler sominspireras och också vill skriva till honom? Det går bra även om man inte har samma sorts situation utan att man kanske hålle rmed mig helt eller delvis eller bara sååå lite så?
Gå bara in på länken och skriv av hjärtans lust! De ska faktiskt enligt vad som står på sidan läsa alla mail Däremot kan svar utebli Fast det förstår jag Jag förstr nog vilka brev som blir besvarade ;O)
e-post till Sven Otto Littorin, via registrator
Tack alla som orkat läsa hit ner *kramen*
Och som extra kuriosa så har ajg faktiskt gått en promenad i skogen och försökt gå vilse med hundarna Jag har för ngn dag sedan hittat ett övergivet torp ute på Pitholmsheden Dessutom idag så hittade jag en rävlya Och så ahr ajg sett älgar, harar och en massa fåglar ;O)
stoooor kram från mig! Du vet vad jag tycker om detta. Jag tycker du gör HELT rätt! Man ska inte sitta och tiga i det tysta. Hade det varit i tex Frankrike hade det blivit ramaskri! Vi svenskar är för meisa ibland.
Mååånga styrkekramar! du är sååå duktig!!
mesiga skulle det stå :)
Du mår inte bra.. det ser jag på dej.. Du bryts ner mer och mer.. Stackars människa!
Dom stunder du får komma hemmifrån och t.ex. umgås me mej å mina vovvar å dina vovvar, skiner du upp och är glad, tills du kommer hem igen till ditt s.k. "Helvete"
Stor *Bamsekram* till dej..
Btw, (måste ju använda förkortningar nu när gamla tanter protesterar hehe.. Om du nu inte hänger me, läs på aftonbladet.se)
Din blogg blev fin.. eller dina bloggar :)
Men jag har ett liitet klagomål, att det blev så smalt med texten, själva bredden, ytan att skriva på du vet ;)..
Go for it bruden!! Ge dom vad dom tål! Någongång måste de väl fatta att de inte kan hålla på hur som helst med sveriges befolkning.
Behöver du hjälp med något så säg till. Nu finns jag ju närmare dig än tidigare. :o)
Bamsekram från Marianne m, flock
Ja varsågod.. :) de var du värd :)
Krya på dej!
*KRAM*
Men gumman!! kramar om Hör av dig om du vill ha besök i helgen , vi är lediga båda två!!! Det lät spännande med övergivet torp. Det får du visa mig någon gång!
Ja fy faan vad ska man säga,jag är förbannad på hur vår regeringen säger sig måna om människor när det i själva verket är precis tvärtom...Du kommer bränna ut dig totalt om detta får fortsätta....Upprörande hur i helvete man kan behandla människor på detta sätt i hetsen att alla ska jobba/få jobb...Kram på dig vännen Jag står på din sida det vet du....Kram och tusen hundpussar från Morre och Bella samt vanlig kram från mig ;)
Hej! man blir både arg och ledsen när man läser hur människor som har det svårt får kämpa med att få allt att hålla i hop.
Jag har inte lika jobbigt som du, men själv är jag trafikskadad, vid flera tillfällen och blev även misshandlad som tonåring, av två äldre killar.
Och av all styk som kroppen fått tagit, så har jag värk daglig dax.
Är nu sjukskriven sedan några år tillbaka, då kroppen inte orkar mer. Men försäkringskassan har andra planer för mig..haha det är nästan skrattretande hur vissa av dessa människor tänker, och hur dom kör med sjuka. Har vid flera tillfällen varit på utredningar, som både varit fysiskt och psykiskt jobbigt, och alla kommer de fram till samma, att jag är för trasig att börja jobba igen, men det nöjer FK sig inte med, utan varje gång jag får en ny handläggare börjas det igen, blev nu uttvingad på arbetsprövning i två veckor, vilket jag gick med på, tänkte ja jag kan väll prova, men det gick inte fick öka på mina värktabletter ännu mer, och inget hjälpte, var så dålig de sista dagarna att jag inte kunde duscha eller sköta mina toalett besök skäms
tack vare den ökade smärtan som blev av detta.
Och jag har en totalt oengagerad läkare också,
det är som att tala in för döva öron. Och så mernar FK att jag har ansvaret själv för min egen rehablitering, jo men det är klart att man har, man ska även ha orken att orka stida med sjukvården om den hjälp man har rätt till,
då man stöter på patrull vid vårdcentralen och kommer ingen vart, hur ska det då gå till, kan man ju undra. Samtidigt säger då den nya handläggaremn att, ja, till våren ska vi ha ett nytt möte, och då får vi se om Arbetsförmedlingen kan ordna en plats till mig, man känner hur luftten går ur en fullständigt, hur länge ska man orka! med en massa ignoranta människor, jag har sagt flera flera ggr att jag kan inte ens göra det mest basala på hemma plan, och inte ens pyssla med min hobby, för jag har för mycke smärta i kroppen/muskler och rygg och nacke. Men dom ger sig inte, nej dom gör som dom gör inom EU, dom röstar tills dom får det svar som passar dom. Så det blir väll fortsatta utredningar tills om hittar någon som säger att man inte är sjuk och skadad.
Jaja, nog om mig, skönt att få skriva av sig, hos någon som kan förstå, och sätta sig in i situationen.
Jag tänker på er, och hoppas ändå att du får en fin jul & vinter.
Mvh//Dina (som hittade hit av en slump)