Tack alla!
Jag har haft så ont att mina morfinliknande mediciner inte funkat idag. Jag ahr fått köra bil med dessa mediciner i mig också. Det känns ytterst obehagligt. Men vad ska ajg göra? Barnen kan ju inte måsta sitta hemma bara för att jag har ont? Dom har sportlov och har varit hemam hemskt mycket ändå. Mycket på grund av mig. =O(
Jag tog mog till mig att skriva om allt det somhänt oss på sista tiden. Jag skrev ett långt mail till Aftonbladet. få se om dom ids svara. jag ska nog slänga iväg lite fler mail till lite fler tidningar. Få se om någon av dom nappar också.
Det jag skulle vilja hända är att jag som inte har någon talan inte ska komma i kläm. Det är ju det som har hänt. Jag måste axla den tyngsta biten. Även om Stefan mår hemskt dåligt av att inte kunna hjälpa mig så känns det som om det är jag som hamnat i rävsaxen. Och AF behöver itne tq någon som helst hänsyn till mig. Vad händer om jag itne orkar? Vem ska då ta hand om barnen? Alltså allvarligt. det här skrämmer mig!
Hur gör man då? Vad händer med barnen? Kommer Socialen och tar dom?
Förut hade jag ju skov med värk. Men nu dom sista åren så har det blivit mer och mer. Min kropp arbetar på övertid med smärta och överbelastas av allt skit. Alltså det är INTE läge att bli sämmre. jag ahr ju försökt nu hela det hrä året att gå till sjukgymnast och få olika behandlingar. Tex akupunktur, akupressur och ciruklationsövningar. Inget hjälpte. Jag jobbar med mina cirkulationsövningar här hemma men jag får då bara mer ont... Jag kan göra ca 5 st upprepningar av en övning sen är det stopp.
Jag tröstar mig ialla flal med att jag har en underbar man och att jag har underbara barn. Hundarna är mitt livselixcir. Utan alla dessa underbara varelser och alla underbara människor omkring mig skulle jag inte ha orkat.
Tack för att ni finns! =O)
Övertorneå och så var det den där tävlingen ja...
Jag börjar med tävlingen som vi var med på i söndags. den var minsann allt lite lustig! Alla de hundar, som jag känner så pass väl att jag kan säga ngt om, som alltid brukar gå rätt bra på tävlingar hamnade på nedre delen av resultatlistan. Och de hundar som kämpat och kämpat men som sällan får så bra poäng hamnade överst. Jag tyckte det var skitkul att Sanna och Dino kom så bra till! =O). Vad duktiga dom är! Jag vet nog hur dom har kämpat och kämpat... Och nu fick dom sitt förstapris! GRATTIS!
För oss gick det sämre. Vi hamnade på näst sista plats. Gaija hade ialla fall skitkul och tyckte snön var god att äta.
Jag vet precis vad anledningen till att det gick så dåligt för oss är. Det är mitt fel.
Jag har itne hunnit träna ordentligt med henne. OCh det beror bland annat på att jag har varit med emelie på sjukhus för hennes tonciller, varit själv sjuk med all värk och massor med mediciner samt att vi har en rätt stor omställning i familjen just nu. Alla känslor har varit upp och ner för oss.Jag har helt enkelt haft svårt för att göra ngt vettigt överhuvudtaget. Och så har det varit mycket stress. Dagen till ära på tävlingsdagen så var jag dessutom fullproppad med medicin. Jag var rätt impad av mig själv som fixade tävlingen med två alvedon, en Tramadol och treo i kroppen. För vad sägs om den cocktailen? Man blir ju bara av tramadolen lite lullig i huvudet... *suckar* Min kropp säger just nu att ta det lungt. emn det går inte. Och strax ska ni få förklaringen. Det känns som om jag har blivit överkörd av en ångvält.
Vet ni vart Övertorneå ligger? de som bor i piteå kanske vet att det är dryga 21 mil dit. Rätt långt om man har sin äkta hälft där...
Japp ni läste rätt. Min man bor där nu. Det känns svårt. Jag hade hellre haft honom hos mig och jag vet att han vill vara hos mig. Men se det går inte!
Arbetsförmedligen tycker att min man ska gå en utbildning i Övertorneå. Han ska nämligen bli automationstekniker! Inte för att det säkert ger jobb utan för att han bara ska det.
Jag vet att AF måste rätta sig efter vad regeringen hittar på. Och hitta på det kan dom! Så min knäpp på nosen är inte AF utan regeringen.
Det är alltså bestämt att min man ska bo i Övertorneå och gå en utbildning han absolut inte är intresserad av och som inte garanterar ngt jobb...
Jag ska bo här i Piteå ensam med mina tre barn, två hundar och en katt. Jag ska själv sköta om huset, bilen gå på alla föräldramöten, utvecklignssamtal, ta hand om sjuka barn, ha all kontakt med handikappomsorgen, särskolan, sköta allt det ekonomiska, städning, tvätt, snöskottning, handling, skjutsa och hämta barn, läxor osv...
Jag förväntas klara av det själv även om jag inte kan köra bil på grund av all värk och mediciner jag äter. Just nu så är jag nerkörd av allt som har varit runtomkring det här. Det känns verkligen i kroppen och knoppen.
Efter att ha levt tillsammans med min man i dryga 20 år så får jag inte det.
Någon annan har bestämt det.
Någon annan har beslutat att jag ska leva utan min man utan att ha frågat MIG om det först?
Någon annan har bestämt att min man MÅSTE gå en utbildning han INTE är intresserad av!
Någon annan har bestämt att han ska bo så långt borta från mig utan att kunna hjälpa mig när jag behöver det. Någon annan har bestämt att min man och jag får inte leva tillsammans i exakt 54 veckor...
Någon annan har bestämt att när jag är riktigt, riktigt dålig inte kommer att kunna klara av allt det som det förväntas att en förälder ska klara av...
Jag ahr inga rättigheter. Jag får ingen hjälp förutom från hemtjänsten. Men vi har inte råd med den även om vi får göra 50% avdrag. det hjälper inte för vår ekonomi är ändå så dålig att vi går nästan back varje månad. vissa månader går vi back också...
Alla dessa tankar gör att jag leds till funderingar hur det går för andra som är i ungefär samma situation som mig? Eller de som har det ännu svårare? Hur gör dom? Hur klarar dom sig?
ok. det är bara ett år. emn det gör så ONT i mig att inte få leva med min man. Jag har inte valt det utan någon annan har bestämt det över mitt huvud. Var finns mina rättigheter som människa?
Jag tröstar mig med att jag har vänner som kan ställa upp. Men dom kan knappast ställa upp på mig som min man gör. Jag kan inte förvänta mig att de ska skjutsa mina barn när inte jag kan det osv... Jag kan inte bruka deras hjälpsamhet hur som helst. Dom har ju också sina egna liv med arbeten, familj osv...
Mina barn har fått ett arbetsschema. Dom måste hjälpa till ännu mer. Men dom har ju skola, läxor och annat som dom måste göra. Dom är ju barn och måste också få vara det. Jag kan ju inte heller ha dom att skjutsa mig när jag måste ta mig med bilen någonstans.
Idag har min mamma som är 74 år fått sljutsa mig på affären. Hon behöver hjälp av rullator för att kunna ta sig fram obehindrat på stadens gator. Fatta va?
Jag är 38 år och min mamma måste hjälpa mig. Just nu känns det väldigt förnedrade för mig. Det är tungt att vara beroende av sin man. Men ännu tyngre av att vara beroende av sin mamma vid min ålder.
Min man får faktiskt komma hem någon gång då och då. Han får reseersättning för en gång i månaden. Vi har itne räd med att han reser hem utöver det. Även om han får lite extra pengar för att bo borta så räcker inte pengarna. För det blir en fördyrning när man bor på två ställen. Det blir ändå dubbla matkonton osv.
Jag vill ha min man tillbaka. Jag är gift med honom och älskar honom oerhört mycket. Någon har tagit honom och jag tror att någon heter Regeringen.
Hur länge ska man orka slåss mot väderkvarnar? Hur länge ska man orka vara människa?
Visst. det finns dom som har det ännu svårare än mig. men det här är min verklighet och jag har så väldigt mycket svårt bakom mig. Ska det aldrig ta slut? Ska man aldrig få lite lugn och ro i sitt liv? Eller är det när man dör man ska få det? Först då?
Jaja.. Jag får kämpa på ett tag till... Få se hur det går. Jag tar en dag i taget. ett steg i taget...
Tur jag har mina hundar som kan ge mig lite utrymme och låta mig få en stund för mig själv ute i skogen. Lite frisk luft och motion dör jag inte av. Tack o lov. Och det ästa av allt. regeringen kan inte ta av mig mina hundar som dom gjort med min man... Inte ännu ialla fall. Dom får jag ialla fall behålla!
SCHLUT KLAGAT!
Här kommer det några bilder från Övertorneå.
Övertorneås kyrka. Jättevacker!
Lite bilder från tefans studentlya. Han bor i Avasaxa. Alltså i Finland men studerar i Sverige...
Dörren till höger är dörren som leder ut till korridoren. Sen har han en garderob, kyl/frys och micro... Dörren till vänster är hans toa med dusch. 
Bänken bakom toadörren är hans skafferi.
Sängen och fönstret. Han ahr en fin utsikt mot Torneälv. Om man nu kan ta bort alla bilar som står framför fönstret. ;O)
Nyrenoverad toa. Ialla fall kaklet är nytt. Inga lister i taket och inga hängare för handduken. men ren kan min man ialla fall hålla sig och skita kan han också göra. Man ska inte klaga! ;O)
Rummet han hyr luktar gammal frityrolja och gammalt matos. Han bor under en pub. Men han bor billigt. 1600 i månaden för ett sådant här rum. Fast inte vet jag... Jag hade inte velat bo så där. Jag skulle vilja bo hemma. ;O)
Banjo...
Det vi upplevde med Banjo var ngt helt annat. Han hetsåt inte. Däremot kunde han kräkas och oftast var det när han blev ensam någon timme. Han var en helsnäll kille som inte hade något ont i sig. Han var alltid snäll med oss och var allmänt en trevlig katt. om än något klumpig...
På sommaren fick han lära sig att vara ute. Först i band men sen mer och mer lös. till slut fick han vara ute själv och han for aldrig långt hemmifrån. men han fångade både möss och någon fågel då och då. Fast han visste inte riktigt hur man skulle döda dom och han åt aldrig upp dom helt och hållet.
Vi har grannar vars katthona fick kattungar och dessa kattungar började springa inne hos oss. Först trodde ajg att de var dessa kattungar som kissat i Amandas rum. Men dom hade inte tagit sig in där utan att vi hade upptäckt det snabbt. så det var lite underligt. Det hände dock då och då att det var kissat där inne och vi undrade hur det hade kunnat hända eller om vi helt enkelt inte fått bort kisslukten?
Men sen när hösten kom och fönstret blev stängt så hittade vi kiss på handdukar i badrummet, smutstvätt i tvättstugan. en filt som legat på golvet osv... Men vilken av katterna var det? Oboy vill alltid gå ut och kissa om det inte är flera minusgrader. banjo ville inte gå ut när det var kallt. Han ahde ju så lite päls.
en dag så tog ajg Banjo på bar gärning! Han satt uppe på byrån och kissade på mina kläder!
Jag beslutade att se till att få bort allt som kunde göra att han kissade på våra kläder. han lyckades bland annat kissa på Emelys nyinköpta 500kr klänning! Men det hjälpte inte. Han kissade så fort han fick tillfälle. till slut så kissade han i den rena tvätten också. Det började bli en ohållbar situation. Jag har nog jobbigt med den tvättmängd vi har utan att få extra tvätt.
Banjo hittade en dag en bunt med gummiband. Jag hann precis se hur han åt upp en av dessa. Så ajg gömde dom: Han lyckades tyvärr hitta dom och åt några till innan jag hann se det. Sen började han mer och mer bita på kablar. Barnens plattång blev demolerad osv.. Nu började Banjo bli dyr också.
Ibland när han skulle hoppa upp på arbetsbänken så missade han och föll ner. Dett blev också mer och mer tydligt. han kunde inte heller balansera på stängslet vi har. Det har han aldrig klarat sen han kom. Han har alltid haft svårt med balansen sen han kom. Vi har skyllt det på att han är så tjock.
Anledningen till att han var så tjock beror på stress. Han åt och åt. Han kunde äta en stund och sen gå från maten. sen stannade han upp och såg förvirrad ut och gick tillbaka och åt igen. Ibland åt han tills han kräktes. Men det var på grund av, som jag tidigare sa, stress.
Nu mot slutet blev han mer och mer manisk. Han började äta på plast. Plast finns som sagt var överallt i ett hem. Så han kom alltid åt något. Klädde man sig så fångade han kläderna och bet i dom ordentligt. Ofta med följd att det blev hål i tyget. Snören bet han av.
Sista helgen vi hade honom så började han att skrika. Tidigt om mrognarna så började han. Jag trodde han ville ut men det ville han inte. Han blev inte lugn föränn jag klev upp med honom. Gick jag och la mig igen så började han om. Jamet han hade lät alltid som om han var depprimerad. Entonigt och sorgset.
Hans jamande beskrev nog hur han kände sig...
Vi hade egentligen tänkt att han skulle få somna in efter sopprtlovet. Så att barnen skulle kunna få hinna rå om han lite extra. Men hans problem bara ökade och jag kände att jag inte orkade längre. Ingen av oss kände oss tillfreds med situationen. Så vi bokade tid för avlivning i måndags och fick en ny tid samma dag.
Det var med stor sorg och ett mycket tungt hjärta samtidigt som vi kände en lättnad för Bajos skull. Dom sista timmarna han fick vara med oss tog jag lite bilder och han valde att sätta sig vid fönstret i solen.
Innan vi for gick han snällt på lådan och sen ville han inte in i buren. Jag kände att han inte ville somna in. Han kämpade med att få komma ut ur buren och hela vägen till djurkliniken så skrek han. Även inne hos veterinären skrek han. Han blev bara lugn när jag pratade med honom och hade honom i knäet.
När det väl blev dags för honom att få somna in blev han resignerad. Både ajg och veterinären var överenns om att han var en ovanligt snäll katt. Han har ALDRIG visat något humör till NÅGON människa. Han har alltid varit foglig och snäll mot oss. Till och med veterinärer och sjukvårdarna har ahn varit snäll mot. Jag sa till veterinären att jag tyckte det var lite underligt att en katt var så otroligt foglig och snäll. det kändes inte riktigt naturligt för en katt. en frisk katt är enligt mig en katt som kan sätta sig emot behandlignar som den inte tycker om. banjo bara la sig ner och spände sig och höll sig otroligt stilla. Han gjorde samma sak ifall han och Oboy var ovänner. Eller om jag blev arg på honom. Han var också väldigt handskygg när han kom till oss.
Jag undrar bara vad han kan ha varit med om? För hans beteende var itne naturligt!
Banjo somnade ialla fall in till slut och hann har nu fått ro. Livet i vårt hem har plötsligt tystnat och blivit lungt. Harmoniskt känns det som. Oboy har varit rätt ledsen och sökt sin kompis ett par dagar men nu är han som han var innan Banjo kom. Otroligt busig och vill bara leka med mig och med hundarna. Han har blivit mer kärleksfull mot oss och ser betydligt gladare ut. Jag tror inte han har mått bra på grund av att Banjo inte mått bra. Dom har tyckt om varandra. det gjorde dom redan de första timamrna. ÄVen om dom varit oense någon gång så har dom i stort sett varit vänner och busat med varandra så det stått härliga till.
Det blev en stor skillnad alltså nu sedan han försvann vår lille Banjo. Vår lille klumpeduns och clown. Han är mycket saknad av oss och han finns kvar som ett varmt minne i vårt hjärta även om han gjorde livet för oss ibland lite svårt. Men jag känner också att han har fått frid. han har hammnat på en bättre plats och har blivit hel igen.
Vad jag har lärt mig av detta är att aldrig ta emot ett djur gratis. Jag trodde på de som gav oss katten att han bara hade dessa aggressionsproblem. Jag trodde att jag skulle kunna hantera honom och att sällskap och lite liv och rörelse hemma skulle få honom att må bättre. Enligt de förra ägarna så vantrivdes han av att det var för lungt hemma. När killens döttrar kom så levde han upp och blev en glad katt. Så barnfamilj och en kompis skulle passa bra. Han var dessutom hundvan... Men han var livrädd för Gaija i början. Sen efter två veckor så accepterade han gaija men han sköt alltid rygg och gömde sig om hon blev för ivrig mot honom.
Här kommer Banjos sista bilder.
Sov i ro älskade lilla goskille!
Mycket som händer nu... Både sorgligt och roligt.
På söndag ska jag och gaija tävla. träningen har gått bra och nu fram till tävlingen blir det inte så mycket träning då jag och Emelie ska tillbringa några dagar på sjukhuset. Hon ska få sina tonciller bortopade. =O) Sen hoppas vi att hon slipper ha ont i halsen jämt. Det är ju inte så praktiskt när man sjunger emd en hals som gör ont och är slemmig.
På måndag ska Stefan flytta. Jag skiver mer om det till helgen då jag kanske ahrmer tid att sitta framför datorn. I skrivande stund är jag just påväg att fara till sjukhuset.
Det mest sorgliga av allt är att Bajo har fått somna in.
Han visade en rad stressbeteenden och mådde inte vidare bra. Även om han var djupt älskad av alla oss i familjen så kunde han inte stå ut med att lämnas ensam någon timme då och då... Han kissade på allt som var av tyg och som liknade tyg om det låg på golvet eller på stolar. Han åt plast och gummiband och han åt mat som för tre katter för att sedan kräkas upp det. Kräkningarna var egentligen värst när nyss flyttat hit. Han drack mer än normalt och han tappade mycket päls. Det är med stor sorg vi bestämde att han skulle få slippa ifrån. Efter nyår var vi till veterinären och gjorde en mängd prover och tester på honom. Inga visade direkt på ngt. Men så testades binjurarna och då visade det sig att kortisolhalten var förhöjd. Mer än vanligt. så det kunde bevisa att han hade stressrelaterade problem. Egentligen behövdes inte ett sådant test. Vi förstod ju det ändå.
Vi hade bestämt oss för att han skulle få finnas kvar tills efter sportlovet. Men hans problem eskalerade och han började med att mjaua underligt varje morgon vid fem-sex tiden. Han ville ha sällskap kanske? Eller så mådde han inte bra... ?
Så nu i måndags så fick vi en tid och han fick somna in. Han somnade in lungt och stilla bland oss. Hans älskade familj. Alla höll en hand på honom och han var så lugn så lugn. När han inte fanns mer så ville flickorna hålla honom en stund var och krama om honom en sista gång. Då först slog det oss hur avslappnad han var! Aldrig har han varit så mjuk i kroppen. Oboy kan vara så mjuk och avslappnad. Men inte Banjo. Han var alltid stel.
Vi har nu ett mycket tyst hem igen. Banjo hade alltid sina läten och var en riktig buse. Han var vår lille clown. Oboy tycker det har blivit hemskt stillsamt och tråkigt inne och vill ut oftare än förr... Han saknar sin kompis. Även om hn nu tyckte att det var jobbigt att Banjo alltid skulle följa honom i hasorna och stjäla dom bästa liggplatserna.
Hoppas att du har det bra i din katthimmel lilla Banjo! Vi älskar dig och saknar dig enormt mycket. men du har det bättre nu.
Bilder på Banjo kommer snart....
Inför tävlingen...
Inför tävlingen har vi inte hunnit träna mycket. tanken var att vi skulle träna varje dag nu i veckan och så mindre nästa vecka så hon blir riktigt taggad för att få jobba. vilket egentligen inte behövs. hon är alltid taggad. Men jag tycker hon blir mer koncentrerad när hon inte tränat på ett tag. Men i gårkväll så fick jag chansen att träna!
Vi körde lite linförighet och där går hon rätt bra. Lite pipig i början men när hon fått ur sig den mesta energin så blir hon bra och håller tyst. belöningarna sträcker sig till att jag klappar om henne eller ger en liiiten godis. Väldigt lungt och stillsamt. Då funkar hon bäst. Annars så drar hon iväg och eggar upp sig.
Inkallningen med ställande och läggande gick utmärkt. Hon lyssnar väldigt bra nu.
Rutan gick dåligt. Hon kollrar sig fortfarande och stannar en bit från rutan för att fråga om hon verkligen ska in där? Så jag har jobbat extra mycket och gjort lite roliga övningar. Så nu ser det ut som om det ska ordna sig (hoppas jag).
Apporteringen gick utmärkt! =O)
Vittringsapporteringen är det ingen kollringsvarning mer på. Jag bytte ut min pinne för varje gång och hon fattade galoppen. Jag har börjat med att lägga min pinne längst ner i en hög med luktfria pinnar. Så ska jag även göra före tävlingen. Det är som att hon kommer på vad hon ska göra.
Vad gjorde vi mer?
Ja! Vi busade på slutet så klart! ;O)
Jag körde också lite fjärrdirigering. Vet inte men hon tror att hon kan krypa på den... Måste jobba bort det.
Kryp!!!!
Vi har börjat träna kryp efter LenaL metoden. =O) LenaL metoden kommer från Lena L från Midälvalandskennel. Hon är en pärla! Så nu har vi tränat ett tag på kryp inne i huset. Jag säger kryp och då ska hon ta kontakt med mig. Inte börja krypslingra sig över mina fötter i expressfart. Vi har nu kommit så långt att hon tar kontakt med mig både när vi tränar inne och ute när jag säger kryp. Men hon liggerkvar och försöker inte dra iväg. Så i går testade ajg med att få henne att krypa baklänges... Hehe... Jag la en boll bakom henne som dragningskraft och sen så tog jag tag i halsbandet med ena handen och framför bröstet med andra handen. Så då flyttade hon sig ett steg bakåt!!!
Precis vad jag ville att hon skulle göra! =O)
Så nu återstår det att skriva till lena på AH och berätta. :O)
Mer träning blir det i morgon. Idag ska vi vila då jag har haft feber nu sedan i söndags. Nya friska tag! =O)
Kollrig huve't!
Igårkväll var vi ute på bruks och tränade. Först tog jag Exzena och allt gick så BRA! Hon är duktig. =O) Stefan blev mäkta imponerad när han sog hur fint fot gick. Men nu var det inte Zena jag skulle berätta om utan om knasGaija.
Jag börjar fundera om vi verkligen ska tävla? För hon kunde ingenting! Fot var katastrof... Apporteringen funkade inte för hon skulle bara busa när hon skulle greppa den. Det värsta var rutan och vittringsapporten.
Rutan: Först ska man springa tre ggr till pappa. Sen ska man hämta lilla kampen. Sen ska man springa zickzack mot rutan och stanna framför den. Och sen så ska man springa EN gång till rutan, ställa sig snyggt inne i den och sen ska man lägga sig utan för... HOPPLÖST!
Fast sista gången kunde hon helt plötsligt rutan. Jippe... Alltså. Hon KAN rutan men hon svammlar bara... OCh hon kan verkligen se ut som att: Vaaaa??? Hur gör man det hära då????
Sen var det vittringsapporteringen.
När man utför vittringsapportering, visst ska man springa snabbt ut och bara greppa första bästa apporten? Visst är det så? gaija lyckades gör detta tre ggr... Till slut så blev jag irro på henne och vi började om från basic vi får göra så ibland med alla moment. Hon verkar behöva det. teflonminne! det är säkert därför hon inte har några bestående rädlor. hon kommer itne ihåg att hon har blivit rädd!? Hon är som sin mamma. Inte rädd för saker och har dåligt minne. ;O)
Ialla fall vi började om vittringsapporteringen med att lägga den med doft på underst i en hög med pinnar. Och då minsann kopplade hon på nosen!
Nu verkar det som om jag är missnöjd medmin högt älskade lilla vän. Men det är jag inte! att hon gör så här någon gång är inget jag oroar mig för. Ibland måste man få vara lite busig och låtsas inte kunna saker. För annars så är hon en riktig ängel och funkar i ALLA situationer! Jag är otroligt bortskämd med henne. Och ajg vet av erfarenhet att vi får till alla småsaker innan tävlingen.
I morgon ska vi till Kåbdalis. Barnen ska åka slalom och vi kommer att träna hundarna. Zena ska få jobbapå stabilitet med Stefan medans jag tränar med Gaija och så ska Gaija få sig en genomkörare med massor med störning kring sig. Perfa!
Gaija ska också få vara draghund åt barnen. Dom ska få prova på att tolka bakom henne.
Sen ska vi nog passa på att ta oss en liten prommis runt Kåbdalis efter lunch.
Sen är nog hundarna nöjda och även barnen så då kan vi åka hem- Så det blir nog ingen ridhusträning för oss i morgon. Vi lär nog vara för trötta för det.
Nu har vår dator tagit självmord igen. Så nu är den hos doktorn igen. Den ska återupplivas med hjälp av en ny hårddisk. Jag skulle också behöva en ny hårddisk... ;O)
Kolla va...
Jag kallar ju min medicin för trallalapiller... Det är för att jag blir så flummig av dom. Men! Nu har Estrella fått för sig att göra trallalachips! Tror ni att man blir flummig av dom?