Det fungerar utomordenligt bra med Lillie som hon numera heter. Alltså vår lilla söta underbara kissetjej. =O) Vi tyckte att hon skulle hete Mollie men hennes mamma heter Rose och Lillie (liten+lilja) passar henne bättre. =O)


Hur kan en sååå söt och rar liten kattunge bli ett så farligt rovdjur?




Här ser vi dom första bitaövningarna...




Vi jobbade hårt på att hon skulle förstå att använda sina klösor. Dom är effektiva strimlingsverktyg!




Dödsgreppet.




Här kommer en bild på tvångsgreppet. Eller våldsgreppet som Amanda kallar det. Endast hanar brukar göra sånt här men vår lilla Lillie kan det också. Hon är ett mycket bra ämne som kampkatt.




Här vill jag att hon sätter sig och bevakar kampstocken. Duuuuuktig kisse!





Tränar sitt med full ögonkontakt.



I morgon kör vi elitlydnaden.

Ja så här ser vår nya lilla familjemedlem ut!

Hennes uppfödare kallade henne för Brockoli eftersom att hon har ett navelbråck. ;O) Men så kan ju inte en så vacker liten flicka heta! Så just nu så funderar vi på vad som passar bäst. Jag känner hela tiden för att kalla henne för Tilly eller Lilly...

Navelbråcket ska vi åtgärda då hon blir ett halvår och ska kastreras. Uppfödaren ahr varit till veterinären med henne och dom konstaterade att det inte var någon fara. Så det är ju skönt att höra. =O) Jag ahr sett navelbråck förut och hennes är ganska stort. Men när man känner på den så är den inte hård eller verkar vara öppen in mot buken.

Allt har då gått bra. Oboy har försökt lära känna henne men hon tyckte han var lite läskig så han avvaktar. emn han är glad och nyfiken på henne. Hudnarna ahr fåt lukta på hennes rumpa och dom är också vänligt intsällda på henne. Gaija blir som vanligt alldeles uppblåst i ansiktet och får stora ögon. Förstår inte varför hon får en sådan konstig min men hon älskar bebisar. Spelar ingen roll om det är männikor, valpar eller kattungar tydligen. Men hon är absolut en verkligt fin och stabil hund. Zena ser ut att vilja leka med lillan. Hon blir också jätteglad och nästan andaktsfull. =O)

Amanda har sovit med henne i natt i vardagsrummet. OCh tydligen har hon sovit hela natten för det har varit tyst där inne. Jag ville inte att hon skulle sova ensam första natten. Nu i natt ska dörren till sovrummet och vardagsrummet stå öppen så hon kan komma in till oss om hon vill.

Hon älskar klösträdet! Där känner hon sig trygg och hon har både mat och kattlåda där. Ätit har hon gjort också. Blötmaten faller tydligen bäst i smaken för lilla skönheten. Vi fick med ett paket med kattungefoder också men den har hon inte rört mycket av. Men på sin lilla kattlåda har hon varit också. Så allt verkar funka fint för henne.

Jag tror att hon kommer att bli en mycket rar och rolig familjemedlem här hos oss och till och med Stefan var tvungen (han gjorde det till och med frivilligt) att hon är väldigt söt och rar. Vänta bara Stefan tills hon börjar busa och blivit varm i kläderna! Hahahaha!

Så nu är det officiellt. Vi har skaffat ännu en familjemedlem och hon är sååå välkommen hem till oss!

Mer bilder! Det var så fantastiskt fint ute i dag på prommisen så jag var tvungena tt ta med kameran. Hade helt velat ta en tur ut på isen. Men jag vill att Giaja vilar sig några dagar till. Hon rör sig fint ute och haltar inget så jag tror hon har läkt ut sträckningen. Men ajg vill inte chansa. Så det blev en fin prommis efter "våran" skogsväg. En skogsväg som i stort sett bara vi använder. Kan man ha det bättre?

Älskar dessa små lador som finns lite här och var i byn. Välbevarade är dom också!




Ett gammalt soldattorp har ajg fått mig förklarat att det är. Gulliga bybor berättar gärna för mig om historia i byn. Det är intressant!





Inte mycket ljusinsläpp i det här torpet inte!




Maaaammmmmaaaaaaa!!!!!! Jaaaaaag kooooommmmmmmeeeeer!!!!




Måste bromsa!




Arbetsmyran/skogsarbetaren fixar bort lite sly från vägkanten.




Liksom... Kan en sådan här vinterdag bli finare eller?




En springelse.




Va? Vaddå pinnar imunnen? Vem har det?





Våran finaste skogsväg.





Skogsvägen utan hund. Jag brukar köra med hundarna här efter. Så fint! Uppe vid krönet så träffade vi på en älg. Men ajg hann inte få upp kameran tyvärr.




Och här rinner det enliten bäck fram... Under snön.




KnasGaija...





ALLA pinnar är MINA!





Åhhhh så jobbigt!




Hej å hå.... Jag kommer snart till dig mamma!




Nu är jag *pust* snart framme *stånk* En söt liten tass i taget...





Nu mamma kommer jag till dig. Med alla pinnarna!




Min dagliga utsikt från våran byaväg...






Våran gamla rönn. Den som vi helt enkelt inte kan ta bort. ngn skrev i förra bloggens kommentarer att man inte ska ta ner sådana här träd. Kan bara hålla med. Det är ngt speciellt med trädet. Jag tror det planterades samtidigt med huset. Det är med stor sannolikhet ett vårdträd. Dom tar man inte ner hur som heslt. Dessutom så är den så fin. Det enda vi gjort med trädet är att vi har kapat ner en död stam. Den var jättestor och lutade sig ut över vägen. Risk för att den blåser ner på ngn eller ngt. Samt att den kunde föra sjukdomar vidare till de andra delarna av trädet. Den var rutten rakt igenom. Men nu verkar då rönnen må bra och har klarat vinterstormarna mycket bra. =O)

Emelie har varit smart och köpt en kamera. Inte åt mig men åt sig själv. Så när hon inte använder den så får jag låna.Fiffigt va? En Canon 500D är det. Sprillans ny och jättefin!
Så i går så passade jag på att fota lite. Så här kommer ÄNTLIGEN lite bilder! Håll till godo!



Våran vedbod.






Gamla 100åriga rönnen... I love!





En annan gren på trädet. ;O) Med en annan ton på bilden. Det ser lite varmare ut.





Mina fönster... Det här är från vardagsrummet. Gardinerna har min mormor vävt när hon levde. =O)






Huset sett från byavägen...





Huset sett från garageuppfarten.





Jävrebrudarna på bron...





Baksidan av huset. Låååånga istappar. Häftigt! men dom uppstår på grund av att vi har ett läckage på vinden där värmen smiter ut. Alltså den delen av vinden som inte är isolerad.





Snyggzena! Hon ville inte bli fotad. Hon ville busa!






SnyggGaija. Hon tittar å vovvem som kommer på vägen... Precis när jag tagit kortet så skällde hon!





På span i snödrivan... Och söt med snö på nosen. =O)





Zenas tur att fotas i drivan. =O) Hon är sååå allvarlig för tänk! Där nere ligger en pinne och väntar på henne!




Baksidan av huset. Vi äger en liten bit av skogen här bak. Jag går ofta ut och går från min egen tomt och direkt ut i skogen. =O) Det är sååå mysigt!



Orkar inte lägga in fler bilder och ni besökare kanske inte orkar titta på mer. ;O)

Etttag sedan jag la ner lite tid här på bloggen. Det händer väl inte så hemskt mycket just nu. Förutom att jag skriver på en bok. Boken handlar om min vita schäfer som jag hade förut. Hon var hemskt duktig på att skriva dagbok. ;O) Så nu håller jag på att redigera och ordna till den. Sen ska jag ge ut den i pcoketbokform. Det ska bli spännande. =O)

Sen ahr ajg köpt mig nya medar till sparken. Dom andra har jag nött ut. Dessutom var dom för smala och med den vintern vi har nu så är det jättejopbbigt att köra i denna lösa snö. Även om skotrarna har kört så är spåren mjuka och man liksom halkar omkring i snön. Så nu har vi breda fina medar. Fast det har varit för kallt nu några dagar (sen jag skaffade medarna så klart) så det har inte blivit ngn drag. Sne ahr det ju lyckats vara lite snöstorm också så det blir vägarna nu ett tag framöver. Så ajg väntar nog lite med att byta medar så slipper ajg nöta dom så mycket.
Gaija och Zena är toppenbra på att dra och hur tungt det än är så kämpar dom på. Mina guldtjejer! Dom löper nu också och båda är och har varit inne i höglöpen. Det ska bli skönt att slippa allt blod överallt. Man städar och städar. ;O)

Träningen har blivit lite lidande också. Förra helgen så mådde jag så taskigt att det inte gick att träna. Jag vill ju ha bra förutsättningar så jag avstod. Nu i helgen så är det ngt med att det ska komma hästar till ridhuset så i kväll blir det ingen träning heller. Funderar på att fara ut till bruks nu ngn dag och träna. Måste träna lite hopp med Zena. Vi ska ju tälva i februari. Gaija får vänta tills brukstävlingarna kommer igång. Hennes kryp har förbättrats markant. Det funkar bra med min metod med att lägga en leksak och sedan gå runt i vänstervarv. När hon har fått göra så så kan hon krypa jättefint. Däremot så hoppar hon med bakbenen under krypet. Men ändå är hon nära marken. Vet inte riktigt vad domarna säger om det? Ska också börja med uppletandet med henne och Zena. =O)

Nä nu är det kväll och dags för mys. Ska försöka bättra mig på att skriva här lite oftare.

Ha en trevlig fortsatt helg! =O)

Kolla in länken. Den tar upp om hur hundar interagerar på vårat kroppspråk. Att vi bara med ögonen kan styra dom. Jag har själv uppfattat att man bara med en blick tex kan ge hunden tillåtelse att hoppa upp i soffan eller liknande.

http://www.youtube.com/watch?v=OJu2Qkbxes0&feature=player_embedded

Sofia. Har inte hittat ngt mail om smilisar. =Oo

För kallt för att dra med hundarna! tror inte hundarna skulle klaga då de är som ystra kalvar på grönbete även om det är jättekallt. Men min eländiga kropp protesterar och jag funkar väl inte riktigt. Men jag såg på vädret att i helgen ska det bli varmare! Hurra! Då blir det drag!

I morgon blir det även ridhusträning! Så skoj! =O) Jag längtar så efter att få börja jobba ordentligt med hundarna och speciellt att få träffa alla glada och gulliga träningskompisar!

Gaija ska jag jobba med kryp och frammåtsändandet.
Zena ska få sig en omgång i lkl2 och sen börjar jag med nya momenten i trean. =O)

Ska bli såååå kul! Berättar mer i morgon eller på söndag hur det gick.
Baj.

Lona var en vit schäfer. eller som man kallar det idag för vit herdehund fast hon var inte registrerad som en sådan. Anledningen till att vi skaffade henne var många. totalt hjärnsläpp var ett. Att jag var nyfiken på hur det var att ha en schäfer var ett annat. Jag ville ha en schäfer som inte krävde så mycket men som var bildbar. Jösses! Vad fick jag då? Jo en rädd liten stackare! Hon var väldigt reserverad och hade en hel del rädslor. Samt hade hon allvarliga höftfel så som D och måttlig artros vid ett och ett halvt år. Jag gick allmänslydnad med henne och sedan en tävlingslydnadskurs. En klickerkurs hann vi med också. gaija var väldigt svår. Det gick inte att låta henne häsla på okänt folk. Hon drog sig undan och morrade. Jag skrev ett brev till barbro Bröjesson och fick en mycket bra hjälp. Hon lärde mig att inte låta henne överhuvudtaget hälsa på folk! Aldrig! Det var inte hennes plikt! Jag konsulterade innan henne också en "hundpsykolog". Men det hjälpte inte. barbros råd var som skurna för henne. för godis och mutor funkade inte på lilla Lona. Lona var trotts sitt sociala handikapp en mycket trelvig familjehund. hon funkade helt udnerbart med barnen och hon var världens gosigaste och snällaste hund. med oss då. Med andra funkade hon inte alls. Men lärde man känna henne genom att ignorera henne först så fick man en vän som man verkligen kunde lita på! Hon var tygg även om hon var otrygg hur underligt det än låter. Vi gjorde en metnalbeskrivning på Lona. Mest för att se så att hon inte hade några aggressioner och för att se hur starka rädslor hon hade. det blev två MH... Ett i piteå som totalmisslyckades. Vi bröt MHet när Lona sprang in i ett träd och sedan sprang iväg till bilen. Hon kunde inte heller avreagera sig på dumpen som hon blev så rädd för. Efter ett år så testade vi igen så var vi med på ett MH i sundsvall. Denna gången blev det bättre. Då genomförde vi hela MH:et men avstod skotten då jag visste att hon var skotträdd. Hon gick faktiskt hela banan och kämpade på som bara den! Men hon visade aldrig några aggressioner mot det otäcka utan hon ville hellre att andra skulle ta hand om det otäcka. rätt bra inställning om man är liten och rädd. Lona bara älskade vatten och havet! Varje gång hon såg vatten sprang hon ner till stranden och frågade om lov innan hon hoppade i. Fick hon inte så sprang hon vidare för att lite längre fråga om hon fick bada där borta istället. Hon var otrolig på att simma! Det blev små svallvågor bakom henne och inte ens en stor stark schäferhane lyckades simma om henne Det var hon som simmade om honom! Ändå var han van att simma och duktig själv på det. Hon såg väldigt rolig ut också nrä hon simmade mot land. för då sträckte hon fram tassarna för att ta emot sig och fortsatte att paddla med baktassarna. Lona blev så duktig i vattnet att hon lärde sig att livrädda mig och barnen i vattnet. Hon simmade ut snabbt, simmade runt oss och kunde vi inte greppa tag i henne så tog hon tag i en arm och drg oss in mot land. Snabbt och effektivt. Lona blev inte heller så gammal. Hennes dåliga höfter gjorde sitt till slut. trotts idogt träning i vatten så länge det gick och myskelbyggning på vintern i snön. Jag beslutade att hon skulel få somna in innan ngt hände. Hon var ju reserverad mot folk och jag var rädd att hon skulle ha ont och intekunna behärska sig när barnens kompisar kom hem. Så lilla Lona fick en sommar på båten. hon fick bada hur mycket hon ville och njuta. vi for till alla de ställen hon äslkade att fara till. Lona äslkade somamrhöst och vinter. Våren var hon inte förtjust i. Jag tror att vädergudarna var med oss. För somamren var otroligt fin. Även hösten var varm och skön. Sedan kom det till början av november och jag kännde att situtationen blev ohållbar för vår lilla prinsessa. Så när jag bestämt tid för avlivning så kom snön. Lonas sista dag fördrev vi på Gläntan. ett badställe i piteå. Det ahde snöat mycket och vi satt där i snön på stranden och åt ostbågar. Lona älsakde ostbågar. Så där fick hon springa fritt på sin älskade strand och äta hur mycket ostbågar hon ville! Jag hade gett henne en ordentlig dos av smärtstillande så hon slapp ha ont. Sen på eftermiddagen bar det iväg och jag kan lova! Detta var förutom Nicke den absolut svåraste avlivningen vi haft! Men Lona som alltid ville vara till lags för mig hjälpte mig i denna svåra stund. Hon hade alltid varit rädd för veterinären. den här dagen sprang hon in till veterinären, hoppade upp på bordet och gav sin tass till henne. Hon satt upp och smonade lungt i min famn. Barnen fick vara med och när hon drog sin sistasuck så rann tårarna på oss alla. Även veterinären grät. Jag hade tänt ett ljus åt hnne och den brann stadigt tills hon hade somnat. Då slocknade den av sig själv. Jag visste då att det jag hade gjort var rätt. Lona ville somna in. Hon ville slippa ha ont och vara rädd. Min lilla glädjestrålande tjej hade sommnat in med en nöjd suck. Jag förbannar sedan den dagen all avel på sjuka djur! All avel för egen vinnings skull. all avel som inte är noga genomtänkt! All avel dör man itne bryr sig om varken familj eller hunden som sådan. En avel där det inte finns ansvar för vad man gör

Samira var en blandrashund. Hon var en korsning mellan Collie och Thervuren. Och tyvärr var det heller inte världens mest lyckade korsning. Vi köpte henne som omplacering och hon kom till oss som en mycket stressad hund. Vi var hennes tredje hem när hon var 7½ månad gammal! Våra minsta barn, tvillingarna, var 2½ år när hon flyttade hem till oss. Samira var en mycket bestämd dam och tolererade inte att små barn kröp ihop hos henne. Hon blev nervös ifall de sprang omkring och jag fick lägga ner mycket möda för att få henne så stabil som möjligt. Samira blev en liten läromästare inför nästa hund. Och det var tur... Med Samira gick jag en tävlingslydnadskurs. Hon var jätteduktig och det gick bra för oss. men tyvärr så räkte inte tiden till så det blev inte så mycket av lydnad för oss. Däremot tränade vi rätt mycket när vi var ute på prommisar. Samira hade problem med en höft och den blev bara värre och värre. Jag tycker itne att en hund ska leva på smärtstillande för att klara av att umgås med familjen. Så vi tog det tunga beslutet att låta henne somna in när hon var fem och ett halvt år.