BILDER! =O)
Emelie har varit smart och köpt en kamera. Inte åt mig men åt sig själv. Så när hon inte använder den så får jag låna.Fiffigt va? En Canon 500D är det. Sprillans ny och jättefin!
Så i går så passade jag på att fota lite. Så här kommer ÄNTLIGEN lite bilder! Håll till godo!
Våran vedbod.
Gamla 100åriga rönnen... I love!
En annan gren på trädet. ;O) Med en annan ton på bilden. Det ser lite varmare ut.
Mina fönster... Det här är från vardagsrummet. Gardinerna har min mormor vävt när hon levde. =O)
Huset sett från byavägen...
Huset sett från garageuppfarten.
Jävrebrudarna på bron...
Baksidan av huset. Låååånga istappar. Häftigt! men dom uppstår på grund av att vi har ett läckage på vinden där värmen smiter ut. Alltså den delen av vinden som inte är isolerad.
Snyggzena! Hon ville inte bli fotad. Hon ville busa!
SnyggGaija. Hon tittar å vovvem som kommer på vägen... Precis när jag tagit kortet så skällde hon!
På span i snödrivan... Och söt med snö på nosen. =O)
Zenas tur att fotas i drivan. =O) Hon är sååå allvarlig för tänk! Där nere ligger en pinne och väntar på henne!
Baksidan av huset. Vi äger en liten bit av skogen här bak. Jag går ofta ut och går från min egen tomt och direkt ut i skogen. =O) Det är sååå mysigt!
Orkar inte lägga in fler bilder och ni besökare kanske inte orkar titta på mer. ;O)
Livet rullar på...
Etttag sedan jag la ner lite tid här på bloggen. Det händer väl inte så hemskt mycket just nu. Förutom att jag skriver på en bok. Boken handlar om min vita schäfer som jag hade förut. Hon var hemskt duktig på att skriva dagbok. ;O) Så nu håller jag på att redigera och ordna till den. Sen ska jag ge ut den i pcoketbokform. Det ska bli spännande. =O)
Sen ahr ajg köpt mig nya medar till sparken. Dom andra har jag nött ut. Dessutom var dom för smala och med den vintern vi har nu så är det jättejopbbigt att köra i denna lösa snö. Även om skotrarna har kört så är spåren mjuka och man liksom halkar omkring i snön. Så nu har vi breda fina medar. Fast det har varit för kallt nu några dagar (sen jag skaffade medarna så klart) så det har inte blivit ngn drag. Sne ahr det ju lyckats vara lite snöstorm också så det blir vägarna nu ett tag framöver. Så ajg väntar nog lite med att byta medar så slipper ajg nöta dom så mycket.
Gaija och Zena är toppenbra på att dra och hur tungt det än är så kämpar dom på. Mina guldtjejer! Dom löper nu också och båda är och har varit inne i höglöpen. Det ska bli skönt att slippa allt blod överallt. Man städar och städar. ;O)
Träningen har blivit lite lidande också. Förra helgen så mådde jag så taskigt att det inte gick att träna. Jag vill ju ha bra förutsättningar så jag avstod. Nu i helgen så är det ngt med att det ska komma hästar till ridhuset så i kväll blir det ingen träning heller. Funderar på att fara ut till bruks nu ngn dag och träna. Måste träna lite hopp med Zena. Vi ska ju tälva i februari. Gaija får vänta tills brukstävlingarna kommer igång. Hennes kryp har förbättrats markant. Det funkar bra med min metod med att lägga en leksak och sedan gå runt i vänstervarv. När hon har fått göra så så kan hon krypa jättefint. Däremot så hoppar hon med bakbenen under krypet. Men ändå är hon nära marken. Vet inte riktigt vad domarna säger om det? Ska också börja med uppletandet med henne och Zena. =O)
Nä nu är det kväll och dags för mys. Ska försöka bättra mig på att skriva här lite oftare.
Ha en trevlig fortsatt helg! =O)
Intressant!
Kolla in länken. Den tar upp om hur hundar interagerar på vårat kroppspråk. Att vi bara med ögonen kan styra dom. Jag har själv uppfattat att man bara med en blick tex kan ge hunden tillåtelse att hoppa upp i soffan eller liknande.
http://www.youtube.com/watch?v=OJu2Qkbxes0&feature=player_embeddedSofia. Har inte hittat ngt mail om smilisar. =Oo
Kallt!
För kallt för att dra med hundarna! tror inte hundarna skulle klaga då de är som ystra kalvar på grönbete även om det är jättekallt. Men min eländiga kropp protesterar och jag funkar väl inte riktigt. Men jag såg på vädret att i helgen ska det bli varmare! Hurra! Då blir det drag!
I morgon blir det även ridhusträning! Så skoj! =O) Jag längtar så efter att få börja jobba ordentligt med hundarna och speciellt att få träffa alla glada och gulliga träningskompisar!
Gaija ska jag jobba med kryp och frammåtsändandet.
Zena ska få sig en omgång i lkl2 och sen börjar jag med nya momenten i trean. =O)
Ska bli såååå kul! Berättar mer i morgon eller på söndag hur det gick.
Baj.
Nytt år och nya planer!
Gott nytt år alla!
Det nya året börjar med kyla och mycket snå. Vi pysslar på här hemma och har mysigt. Nästa helg börjar allvaret. Då börjar ridhusträningen och då ska vi köra igång!
Planerna för zena i år är att tävla henne i lkl 2 i februari. Hoppas på ett förstapris så vi kan fortsätta till trean. =O) Träningen kommer att fokuseras på treans moment. Så kan hon dom så bör hon ju kunna tvåan tycker jag. Apellen ska vi också debutera i. :)
Planerna för Gaija är högre klass spår. =O) Jag har bestämt mig för att enbart köra brukset. Hennes vidvinkelseende är ju borta så att hålla reda på koner och apporter blir för mycket. Bruksets lydnad är betydligt lättare i det avseendet.
Vi kör också drag nu. Tyvärr så har ingen kört upp ngt skoterspår i skogen. Så vi får hålla oss på vägarna. vilket är döööööö trååååkigt! Jag måste köpa en ny sele åt Zena för Gaijas sele har blivit för lite för hanne också. Jokkeselen dom har passar fint på båda. Ändå är Zena betydligt mindre än Gaija. men hon har men mycket mer kralligare kropp. Så hon fyller ut selen på bredden. Jag är såååå supersugen på att få börja komma igång ordentligt med hundarna igen! Nu äntligen känns det som att det mesta håller på att ordna upp sig på barnfronten. Även om vi har en lång och svår väg framför oss så är vi på väg upp mot toppen igen. Bottenskiktet var ett helvete men man har som vanligt lärt sig en hel del av livet "tack vare" detta. Man har varit rätt slut i kropp och knopp på grund av allt som hänt och som fortfarande hände fast det är mycket, mycket lugnare nu.
Tur att man inte vet vad som ska hända för hade jag vetat så hade jag skitit på mig av ren rädsla! Jag vill inte ta upp vad som hänt här då det är ett känsligt ämne. De som står nära min familj vet vad det handlar om. Jag kan då säga att små barn är mycket små bekymmer. Stora barn kan se till att man får så stora bekymmer att man knappt orkar överleva dom!
Sen vill jag åpassa på att tacka ALLA som ställt upp för oss 2009. Ni har varit helt underbara som stöttat oss och funnits där med råd och öron som velat lyssna. Ni vet vem ni är och ni ska ha STOR eloge för att ni finns! Även hela stora gänget som hjälpte oss med flytten. Ni ska veta hur mycket det betydde för oss! Där vi bor nu är en ren lisa för själen! Vi är varmt mottagna i byn och känner oss välkomna och vi är med i byagemensakpen. alla är underbara mot oss och inga surknölar finns här som vill göra livet surt för oss.
ett exempel är en av våra grannar. Igår kom dom över med födelsedagspresenter åt Amanda och Josefin. Bara så där! Och mannen han jobbar på ett bageri så han har lovat oss att vi ska få bröd av honom!
Det är bara ett exempel på hur våra grannar är. En annan granne skottar bort pogkarmen när han är ute och skottar och ännu en till granne kör med sin snöslunga på traktorn och skottar infrarten om han hinner före oss.
När man kommer in på ICA så är man alltid varmt välkommen och ett stort leende lyser upp när man möter folk på byavägen. Alla hälsar och jag blir rent av vimsig av det. Vet inte vem som är vem men jag hälsar hej vilt på allt och allt för att vara på den säkra sidan. Till och med barnen hälsar glatt! =O)
Så stort tack till alla som medverkat på ett eller annat sätt till att vi fick förmånen att få flytta hit! Bara det har gjort att hela vår familj börjar må bra igen. Vi behöver det här!
Lycka till nu alla med erat nya år och hoppas ni som har hundar får ett bra hundår med friska och glada hundar! Ni som ar barn hoppas jag att ni får ett bra barnår med mycket bus och roligheter. ;O)
Lona av Master
Lona var en vit schäfer. eller som man kallar det idag för vit herdehund fast hon var inte registrerad som en sådan. Anledningen till att vi skaffade henne var många. totalt hjärnsläpp var ett. Att jag var nyfiken på hur det var att ha en schäfer var ett annat. Jag ville ha en schäfer som inte krävde så mycket men som var bildbar.
Jösses! Vad fick jag då? Jo en rädd liten stackare! Hon var väldigt reserverad och hade en hel del rädslor. Samt hade hon allvarliga höftfel så som D och måttlig artros vid ett och ett halvt år. Jag gick allmänslydnad med henne och sedan en tävlingslydnadskurs. En klickerkurs hann vi med också.
gaija var väldigt svår. Det gick inte att låta henne häsla på okänt folk. Hon drog sig undan och morrade. Jag skrev ett brev till barbro Bröjesson och fick en mycket bra hjälp. Hon lärde mig att inte låta henne överhuvudtaget hälsa på folk! Aldrig! Det var inte hennes plikt! Jag konsulterade innan henne också en "hundpsykolog". Men det hjälpte inte. barbros råd var som skurna för henne. för godis och mutor funkade inte på lilla Lona.
Lona var trotts sitt sociala handikapp en mycket trelvig familjehund. hon funkade helt udnerbart med barnen och hon var världens gosigaste och snällaste hund. med oss då. Med andra funkade hon inte alls. Men lärde man känna henne genom att ignorera henne först så fick man en vän som man verkligen kunde lita på! Hon var tygg även om hon var otrygg hur underligt det än låter.
Vi gjorde en metnalbeskrivning på Lona. Mest för att se så att hon inte hade några aggressioner och för att se hur starka rädslor hon hade. det blev två MH... Ett i piteå som totalmisslyckades. Vi bröt MHet när Lona sprang in i ett träd och sedan sprang iväg till bilen. Hon kunde inte heller avreagera sig på dumpen som hon blev så rädd för. Efter ett år så testade vi igen så var vi med på ett MH i sundsvall. Denna gången blev det bättre. Då genomförde vi hela MH:et men avstod skotten då jag visste att hon var skotträdd. Hon gick faktiskt hela banan och kämpade på som bara den! Men hon visade aldrig några aggressioner mot det otäcka utan hon ville hellre att andra skulle ta hand om det otäcka. rätt bra inställning om man är liten och rädd.
Lona bara älskade vatten och havet! Varje gång hon såg vatten sprang hon ner till stranden och frågade om lov innan hon hoppade i. Fick hon inte så sprang hon vidare för att lite längre fråga om hon fick bada där borta istället. Hon var otrolig på att simma! Det blev små svallvågor bakom henne och inte ens en stor stark schäferhane lyckades simma om henne Det var hon som simmade om honom! Ändå var han van att simma och duktig själv på det. Hon såg väldigt rolig ut också nrä hon simmade mot land. för då sträckte hon fram tassarna för att ta emot sig och fortsatte att paddla med baktassarna. Lona blev så duktig i vattnet att hon lärde sig att livrädda mig och barnen i vattnet. Hon simmade ut snabbt, simmade runt oss och kunde vi inte greppa tag i henne så tog hon tag i en arm och drg oss in mot land. Snabbt och effektivt.
Lona blev inte heller så gammal. Hennes dåliga höfter gjorde sitt till slut. trotts idogt träning i vatten så länge det gick och myskelbyggning på vintern i snön. Jag beslutade att hon skulel få somna in innan ngt hände. Hon var ju reserverad mot folk och jag var rädd att hon skulle ha ont och intekunna behärska sig när barnens kompisar kom hem. Så lilla Lona fick en sommar på båten. hon fick bada hur mycket hon ville och njuta. vi for till alla de ställen hon äslkade att fara till. Lona äslkade somamrhöst och vinter. Våren var hon inte förtjust i.
Jag tror att vädergudarna var med oss. För somamren var otroligt fin. Även hösten var varm och skön. Sedan kom det till början av november och jag kännde att situtationen blev ohållbar för vår lilla prinsessa. Så när jag bestämt tid för avlivning så kom snön. Lonas sista dag fördrev vi på Gläntan. ett badställe i piteå. Det ahde snöat mycket och vi satt där i snön på stranden och åt ostbågar. Lona älsakde ostbågar. Så där fick hon springa fritt på sin älskade strand och äta hur mycket ostbågar hon ville! Jag hade gett henne en ordentlig dos av smärtstillande så hon slapp ha ont. Sen på eftermiddagen bar det iväg och jag kan lova! Detta var förutom Nicke den absolut svåraste avlivningen vi haft!
Men Lona som alltid ville vara till lags för mig hjälpte mig i denna svåra stund. Hon hade alltid varit rädd för veterinären. den här dagen sprang hon in till veterinären, hoppade upp på bordet och gav sin tass till henne. Hon satt upp och smonade lungt i min famn. Barnen fick vara med och när hon drog sin sistasuck så rann tårarna på oss alla. Även veterinären grät.
Jag hade tänt ett ljus åt hnne och den brann stadigt tills hon hade somnat. Då slocknade den av sig själv. Jag visste då att det jag hade gjort var rätt. Lona ville somna in. Hon ville slippa ha ont och vara rädd. Min lilla glädjestrålande tjej hade sommnat in med en nöjd suck.
Jag förbannar sedan den dagen all avel på sjuka djur! All avel för egen vinnings skull. all avel som inte är noga genomtänkt! All avel dör man itne bryr sig om varken familj eller hunden som sådan. En avel där det inte finns ansvar för vad man gör
Samira
Samira var en blandrashund. Hon var en korsning mellan Collie och Thervuren. Och tyvärr var det heller inte världens mest lyckade korsning. Vi köpte henne som omplacering och hon kom till oss som en mycket stressad hund. Vi var hennes tredje hem när hon var 7½ månad gammal!
Våra minsta barn, tvillingarna, var 2½ år när hon flyttade hem till oss. Samira var en mycket bestämd dam och tolererade inte att små barn kröp ihop hos henne. Hon blev nervös ifall de sprang omkring och jag fick lägga ner mycket möda för att få henne så stabil som möjligt. Samira blev en liten läromästare inför nästa hund. Och det var tur...
Med Samira gick jag en tävlingslydnadskurs. Hon var jätteduktig och det gick bra för oss. men tyvärr så räkte inte tiden till så det blev inte så mycket av lydnad för oss. Däremot tränade vi rätt mycket när vi var ute på prommisar.
Samira hade problem med en höft och den blev bara värre och värre. Jag tycker itne att en hund ska leva på smärtstillande för att klara av att umgås med familjen. Så vi tog det tunga beslutet att låta henne somna in när hon var fem och ett halvt år.
Steadlyn Nixon-By-Name.
Nixon eller Nicke som vi i dagligt tal kallade honom för var en Collie. Ni vet en sådan där drömcollie som man kunde se på film. typ Lassie! Han hade en jättefin päls som inte såg ut som dagens colliers päls. Den var något kortare och robustare. Han hade inte heller dessa små, små plirögon utan stora mandelformade ögon. Alltså stora för att vara en collie.
Nicke blev "min" när han var 9 veckor gammal. Min moster hade fått honom som ersättningsvalp då hennes collie Sesam hade Collie eye. Hon orkade inte med två hundar samtidigt.
Nicke blev en mycket speciell hund för mig. Jag hade honom under min tonårstid och den tiden var inte lätt för mig. Min pappa hade råkat ut för en svår arbetsplatsolycka och var mycket svårt skadad. Utan Nicke vet jag inte hur det hade gått för mig. Jag fick en hel del erbjudanden om att vara med gäng som använde droger osv. Men jag hade ansvaret över Nicke och jag tror det blev min räddning!
Med Nicke gick jag först en valpkurs. Jätteskoj! Men jag fattade aldrig som 11åring att jag var tvungen att träna hemma. Så det var väl lite si så där med träningen i bärjan. Sen fick jag för mig att jag och Nicke skulle bärja tävla lydnad! Jätteskoj tyckte jag. Jättetöntigt tyckte Nicke. Men vi tog oss med nöd och näppe upp i LKL2. Men sen var det stopp. Nicke hade inte riktigt viljan att jobba med mig. Så vi la det där med lydnaden på hyllan och roade oss med annat roligt istället.
Han var däremot väldigt fruntimmerfixerad. Det spelade ingen roll om det var människofruntimmer eller hundfruntimmer. På människorna gick han under kjolen om de hade ngn och nosade. På hunddamerna så nosade han i baken. Alla hundtjejer föll för honom. han var en gentleman.
Fast en mycket jobbig sådan! Han hade fått för sig att smita. Han blev en utbrytarkung. Så när han for iväg så väntade vi antingen på att polisen skulle ringa eller att han skulle komma hem. Som mest var han borta sex timamr åt gången! Idagens läge skulle folk halshugga oss för att han "fick" en sådan frihet. Men i början på åttiotalet så var det inte många som höjde på ögonbrynen.
Nicke blev 13 år. det betydde att han var med när vi fick vårt första barn. tre månader seanre var vi tvugna att ta adjö av honom. Kroppen la av mer och mer och man såg att han började tappa livsgnistan. Så vi lät honom få somna in. Precis 13 år och tre dagar gammal. Det var ett mycket , mycket tungt avsked. Min hund som följt mig i vått och torrt och som alltid hade funnits där för att torka mina tårar hade försvunnit och saknaden var mycket stor. Det skulle dröja fyra år innan en ny liten stjärna äntrade vårt hem.
Lona var trotts sitt sociala handikapp en mycket trelvig familjehund. hon funkade helt udnerbart med barnen och hon var världens gosigaste och snällaste hund. med oss då. Med andra funkade hon inte alls. Men lärde man känna henne genom att ignorera henne först så fick man en vän som man verkligen kunde lita på! Hon var tygg även om hon var otrygg hur underligt det än låter.
Vi gjorde en metnalbeskrivning på Lona. Mest för att se så att hon inte hade några aggressioner och för att se hur starka rädslor hon hade. det blev två MH... Ett i piteå som totalmisslyckades. Vi bröt MHet när Lona sprang in i ett träd och sedan sprang iväg till bilen. Hon kunde inte heller avreagera sig på dumpen som hon blev så rädd för. Efter ett år så testade vi igen så var vi med på ett MH i sundsvall. Denna gången blev det bättre. Då genomförde vi hela MH:et men avstod skotten då jag visste att hon var skotträdd. Hon gick faktiskt hela banan och kämpade på som bara den! Men hon visade aldrig några aggressioner mot det otäcka utan hon ville hellre att andra skulle ta hand om det otäcka. rätt bra inställning om man är liten och rädd.
Lona bara älskade vatten och havet! Varje gång hon såg vatten sprang hon ner till stranden och frågade om lov innan hon hoppade i. Fick hon inte så sprang hon vidare för att lite längre fråga om hon fick bada där borta istället. Hon var otrolig på att simma! Det blev små svallvågor bakom henne och inte ens en stor stark schäferhane lyckades simma om henne Det var hon som simmade om honom! Ändå var han van att simma och duktig själv på det. Hon såg väldigt rolig ut också nrä hon simmade mot land. för då sträckte hon fram tassarna för att ta emot sig och fortsatte att paddla med baktassarna. Lona blev så duktig i vattnet att hon lärde sig att livrädda mig och barnen i vattnet. Hon simmade ut snabbt, simmade runt oss och kunde vi inte greppa tag i henne så tog hon tag i en arm och drg oss in mot land. Snabbt och effektivt.
Lona blev inte heller så gammal. Hennes dåliga höfter gjorde sitt till slut. trotts idogt träning i vatten så länge det gick och myskelbyggning på vintern i snön. Jag beslutade att hon skulel få somna in innan ngt hände. Hon var ju reserverad mot folk och jag var rädd att hon skulle ha ont och intekunna behärska sig när barnens kompisar kom hem. Så lilla Lona fick en sommar på båten. hon fick bada hur mycket hon ville och njuta. vi for till alla de ställen hon äslkade att fara till. Lona äslkade somamrhöst och vinter. Våren var hon inte förtjust i.
Jag tror att vädergudarna var med oss. För somamren var otroligt fin. Även hösten var varm och skön. Sedan kom det till början av november och jag kännde att situtationen blev ohållbar för vår lilla prinsessa. Så när jag bestämt tid för avlivning så kom snön. Lonas sista dag fördrev vi på Gläntan. ett badställe i piteå. Det ahde snöat mycket och vi satt där i snön på stranden och åt ostbågar. Lona älsakde ostbågar. Så där fick hon springa fritt på sin älskade strand och äta hur mycket ostbågar hon ville! Jag hade gett henne en ordentlig dos av smärtstillande så hon slapp ha ont. Sen på eftermiddagen bar det iväg och jag kan lova! Detta var förutom Nicke den absolut svåraste avlivningen vi haft!
Men Lona som alltid ville vara till lags för mig hjälpte mig i denna svåra stund. Hon hade alltid varit rädd för veterinären. den här dagen sprang hon in till veterinären, hoppade upp på bordet och gav sin tass till henne. Hon satt upp och smonade lungt i min famn. Barnen fick vara med och när hon drog sin sistasuck så rann tårarna på oss alla. Även veterinären grät.
Jag hade tänt ett ljus åt hnne och den brann stadigt tills hon hade somnat. Då slocknade den av sig själv. Jag visste då att det jag hade gjort var rätt. Lona ville somna in. Hon ville slippa ha ont och vara rädd. Min lilla glädjestrålande tjej hade sommnat in med en nöjd suck.
Jag förbannar sedan den dagen all avel på sjuka djur! All avel för egen vinnings skull. all avel som inte är noga genomtänkt! All avel dör man itne bryr sig om varken familj eller hunden som sådan. En avel där det inte finns ansvar för vad man gör.
En katt som är en katt som tror han är en hund...
Oboy är en mycket speciell katt. Han är av rasen Cornish rex och är alltså en krulltott. Hans päls är silkesmjuk och han är även slikesmjuk i sitt sätt också. Aldrig att han är arg eller säger ifrån. Snällare katt får man leta efter! Oboy föddes december 2003 i Alvik utanför Luleå.
Jag hade aldrig trott att vi skulle bli med katt. vi är ju hundgalningar allihop... Förutom en av mina döttrar som är kattgalning. Men hon har alltid blivit nerröstad på grund av våra hundideer och för att jag är lite allergisk mot katter. Stackarn! Men så en dag s råkade jag hitta en annons på blocket. Visst. Oseriöst! men just denna annons fastnade jag för. JAg läste den gång efter gång. till slut skrev jag i lönndom till uppfödaren och ställde lite frågor. Svaret kom redan nästa dag och hon undrade om vi ville komma och titta på kattungarna. det fanns några kvar som itne var reserverade.
Jag berättade för min man vad jag gjort. trodde han skulle bli gale! Men näää.. han sa att vi kunde nog åka och titta. emn någon kattunge skulle det inte bli!
Gissa om vår kattälskande dotter blev glad? Bara få fara och titta var nog för henne.
BIG MISSTAKE!
Vi var fast! Vi blev trollbundna och galna! Det blev en mycket stor galenhet! För plötsligt hade vi bokat en grå liten kattkille. Hur söt som helst och hur underbar som helst! En äkta liten krulltott! kruxet var bara att vi var tugna att vänta i fyra veckor på honom. Men det var bara bra. Vi fick tid att läsa på om katter. Vår kattgalna dotter kunde mest. men jag blev också intresserad och läste på om rasen. Ju mer jag läste ju mer fast blev jag!
Sen shoppade vi loss! Köpte ett klösträd, kattlåda, kattleksaker,klösbräda, kattmat och kattsand. Ett litet halsband och koppel och en sele blev det också. Katten klarade inte av kallare väder än ca 10 + grader. Så egentligen så skulle han bara få vara inne. Så var det vi hade tänkt.
Men ibland tänker man så lite... vi ahr tre barn. Vi hade en hund. Barnen hade kompisar och hunden behövde ut rätt ofta. Dörren stod öppen titt som tätt. Vissa cornishar gillar verkligen itne kyla. emn den här krabaten har lärt sig vara ute i minusgrader och är numera en inne och utekatt. Vi bor ju bra till med stora ängar och en liten skog invid huset. Sen så är det lite trafik just där vi bor. Vad jag var väldigt noga med var att Oboy inte fick gå ut det första året. Dels för att hanitne var kastrerad och dels för att en så liten katt inte klarar sig själv därute så bra bland andra vuxna katter. Det bor en hel del katter här omkring!
Oboy älskar att åka båt också. han hänger med oss ut på det blå och njuter av alla nya öar. Han är ute på natten och ser till att råttor och mössbeståndet inte blir för stort. På dagen sover han gott i båten. Han får ju nästan hela båten för sig själv på detta vis då vi oftast är ute på upptäcksfärd eller badar. Ibland följer han med på våra upptäcksfärder men då går han i koppel. Han går aldrig långt hemmifrån både från båt eller hem. Och tur det för annars missar han ju oss!
Oboy älskar också hudnar. Gaija är hans absoluta favorit. Han ska alltid "krama" Gaija och det är rätt hårdhänt ibland. Ibland försöker Gaija springa ifrån dessa hårdhänta kramar men då springer han efter. Han är rätt envis! Precis som katter brukar vara.
Han har lite lustiga vanor med. Varje kväll vid halv evla så ska han ha kattgodis. Sen vid elva så ska han ha kattmat. Får ahn inte det så river han på tapeten i hörnen i köket. men inte så att dom går sönder. bara så att det låter. Underliga katt!
sen så älskar han att åka bil! ibland hoppar han in i våran bil och ska följa med. han vägrar att hoppa ut och det går itne att fånga honom. Så då får man välja mellan tre saker. Antingen att låta honom åka bil inne i buren (säkraste stället för en katt) eller så får han åka ner till korsningen och så hem igen (då brukar han vara nöjd) eller så får man jaga honom tills han ledsnar och hoppar ut ur bilen. vilket kan ta allt från en timme till tre timamr. Gör man så så blir han sur i flera dagar och vill inte umgås.
Barnens smycken lever också ett farligt liv. Dom leker han mer än gärna med. Leksaksmöss och grejjer är bara skit! Får man ha smycken så är livet underbart! Tyvärr så försvinner dessa smycken under kyl och frys och spis. Ibland försvinenr domhelt. Så vi har kompromissat. Oboy får leka med halsband och armband gjorda av indianpärlir. Ni vet dom där små, små pärlorna som man kanppt kan trä upp på en tråd? Just dom äslkar han. Så nu har han en sammling indianpärlesmycken!
Vi har köpt en "grislampa" åt Oboy också. Han äslakr solen men den är ju rätt sällsynt på vintern. Så just en sådan här röd grislampa är populär! Den blir varm och skön och han ligger ofta udner den och myser.
Som sagt var... Oboy är en mcyket speciell katt och allt jag berättat är bara en liiiten bråkdel av allt som han har för sig. Men han är snäll, genomgo ocyh helt underbar!
Oboy 8 veckor och hemma hos uppfödaren.
Oboy 12 veckor och hemkommen! Busig som få och ranglig i kroppen...
Oboy som han ser ut idag. En snygg kille med krull!
Länka gärna till oss..
Om ni vill länka till oss.. så använd gärna vår banner..
