gaijasblog

Ja! Rubriken är sann!

I går så kom en granne över och undrade om Gaija kunde spåra. Givetvis! Så vi for ut till Pitholmsskogen och där träffade vi en tjej. En mycket ledsen och bedrövad tjej. Hennes Kinesiska nakenhund hade sprungit bort dagen före vid tovltiden på dagen... Nu var klockan halv elva. Nästan ett dygn har denna lilla hund med tunn päls och liten kropp varit försvunnen. Under natten hade det varit minusgrader och när vi kom till mötesplatsen så började snöa också. Dåliga odd måste jag tyvärr säga...

tjejn hade under eftermiddagen i går spårat med en kompis hund och jag tog upp spåret. Gaija spårade på väldigt bra. Alltså ett så gammalt spår har vi aldrig provat på... Hon spårade som den gudinna hon är!

Terrängen vi spårade i växlade från skog till äng till myr och tät sly. Det var också blött överallt och isigt. Inte någon höjdarterräng alltså. Väldigt tungått. För en liten lätt hund har det nog inte varit speciellt svårt att springa då gräset och isen höll för henne. men inte för oss.

Till slut så kom vi till en bäck och då gick "kines tjejen" tillbaka för att möta upp fler hudnar. Jag var inte speciellt glad. AJg ahde velat ha ehnne med hela vägen ifall vi skulle hitta hunden. Hudnen hade blivit skrämd av en dobberman och skulle förmodligen behöva få träffa sin matte istället för en främmling med en svartaktig hund. Men hon ville inte lyssna.

Efterdet sket sig allt. Gaija fortsatte spåra och vi klev över bäcken och hon tog upp spåret på en gång. Jag har ju låtit henne spåra vid och över bäckar förut så hon gick på ren rutin. Plötsligt mitt där Gaija spårade så kom det ett par med två reisen. Mitt där vi spårade! BIG misstake!
Gaija tappade spåret då dom stod precis där hon gick. Paret hävdade att deras hudnar skulle gå i solfjäderform och leta upp spåret. Alltså vi hade ju spåret. Men dom ville inte lyssna. tyvärr. Jag tycker det är hemskt synd att man inte kan lyssna och att man måste vara så snabb på att få sin egen hund ut i sopåret. JAg försökte förklara att vi kunde byta av varandra. Att min hund som redan hade rätt spår i nosen fick fortsätta och när hon började bli trött så kunde nästa hund ta över spåret. Att dom skulle följa med bakom. Men näää... Det ville dom inte lyssna på utan dom började prata om uppletande? Jag fattade faktiskt inte vad dom pratade om!

Så dom fiortsatte gå före mig efter spåret som gaija hade fått upp. Jag förskte få Gaija att hitta spåret men det var kört tydligen. Ialla fall en bit. Plötsligt far hennes nos ner och vi är på G igen! Spåret går längst vägen ner miot Timviken och där finns det sommarstugor. min tanke var att kinesen hade sprungit efter vägen och trott att det var vägen hem?
Och mysket riktigt. En jägare hade sett ngt vitt. en hare? En hund? Nere vid stugorna. Han va där nere när vi kom dit. Då blev det Kaos! Gaija hade spårat hela vägen ner till stugan. Men där var det nu fullt av folk. En boxer, stövaren med jägaren och två Risesen som sprang omkring på sommarstugetomten.

Hade jag varit en liten rädd Kines så hade synen av alla hundar varit skrämmande!

Alla spred ut sim i skogen och började ropa också... Ropa och vissla... Helt lönlöst. Jag insåg att om jag skulle få upp ett bra spår så skulle vi inte vara mitt inne i virrvarret av hundar och människor som letade. Så jag gick ut genom virrvarret i skogen och sen gjorde ajg en vinkel rakt ner mot havet. Jägaren ahde nämligen sett hunden springa längst med stranden och in i skogen. Plötsligt så får Gaija upp ett spår! Ingen hade gått där utan alla hade hållit sig i närheten av stugorna. Så ajg lät Gaija ta upp spåret. Hon hade samma intensitet som vid dom andra två gångerna hon spårade.
Vi följde en obefintlig stig och fortsatte längst havet fast ca 30 innåt i skogen. Blött och eländigt. Efter ca tre kilometer så kom vi till en myr. Där satte sig Gaija och drack. Sen tittade hon på mig och jag beslutade att avsluta spåret. Jag markerade platsen och gick tillbaka.
Väl framme igen vid sommarstugorna var det tyst. Alla hade gått tillbaka. Ca två kilometer. Jag gick tyst förbi stugorna och tänkte att om hon låg och tryckte under ngn av stugorna så kanske vi inte var så skrämmande. Men ajg tänkte också att hudnen var itne där... Vi hade följt ett spår...

Väl framme vid mötesplatsen så var bara "Kines tjejen" och hennes kompis kvar. Jag pratade en stund med dom medans Stefan fick springa in i skogen. Min tanke var att Gaija som jobbat så hårt skulle få äntligen hitta ngt. JAg tyckte att "Kinestjejen" skule försöka få tag på sommarstugeägarna spå att dom kunde låsa upp bommarna och kunna köra ner till stugan. Om Kineshunden hörde bilen kanske hon skulle komma fram....?

Dom skulle göra så...

Jag lät Gaija spåra upp Stefan och det var en mycket nöjd gaija somkom tillbaka med en liiiten pinne i munnen! Härligt!

Sen for vi trötta, kalla och blöt hem.

Mina tankar kring denna hudn som sprungit bort i en kall, blöt, snårig och mörk skog är att den med stor sannolikhet inte finns mer i livet. Det gör ont att tänka så. men sunda förnuftet säger att bara chocken att tappa bort sig, Kylan och blötan gör att hunden inte klarar sig länge. Sen finns det gott om räv i området. Det finns även björn.

Nu i skrivande stund ska jag bege mig dit igen med gaija. Men spårar gör vi inte... Jag ska höra med dom om hudnen är hittad. Är den inte det så ska jag be dom ta kontakt med tidning och radio. kanske någon har sett ngt? För hur det än är... Man vill nog hitta sin lilla vän. Levande eller död. Det spelar ingen roll, bara man vet vad som hänt.

Gaija då? Ja hon spårade drygt fem kilometer. Spår som blev avbrutna, spår som var dygns gammla och färska spår. Men förmodilgen så hade hon samma spår hela tiden. Hon hade samma intensitet varje gång hon tog upp spåret. Hon hade lika gärna kunan göra som dom andra hundarna. Spåra upp varandra. Men det gjorde hon inte! Hon letade det spår hon först hade följt. Varje gång! Vilken tjej jag har!

man kan nog skryta över sina hudnar hur duktiga dom är på viltspår och dyligt. Men jag vet att jag ahr en spårsäker hund och jag känner henne så pass väl att hon följer det spår hon börjat med. OCh jag vet också numera att hon har ett speciellt sätt varje gång hon hittar rätt spår.

Min duktiga tjej!